Vänge kyrka är en märkvärdig sak, och är en del av den absolut största kulturskatten vi har på Gotland - de medeltida kyrkorna, nästan 100 stycken. Det finns en hel svit reliefer av "Byzantios" från en tidigare 1100-talskyrka inmurade i kyrkans sydfasad (uppe i högra hörnet om man står på vägen). Tornet byggdes till den äldre kyrkan tidigt på 1200-talet (utsikt från tornet).



Sviten med reliefer av "Byzantios" från den tidigare 1100-talskyrkan är högeligen intressant. Reliefer finns det här och var på kyrkan, det finns det förresten på flera kyrkor, Grötlingbo flest men också t ex Väte och Sanda kyrkor.

Relieferna på Vänge kyrka är förmodligen unika, och även om den danske konstnären Asger Jorn blev så gripen av dem i Grötlingbo att han slog sig ner där så menar experterna att det är mästaren Byzantios som gjort dem i Vänge och lärjungen Sigrafh som har gjort dem i Grötlingbo.

Relieferna i Vänge är alltså sådana att de med lätthet är värd en rejäl omväg. 1100-talet - det var en viking eller möjligen en vikings barnbarn som stod och knackade till sfinxer, gripar och annat sånt, se stenmästarna.



Det finns runor på eller i många gutniska (gotländska) kyrkor, så också i Vänge. På södra kyrkväggen, alldeles framför predikstolen, finns en ristning i kalkputsen:

"Bedin fyr iakob sial nikkararfua, han do fem daha fyri sante lafranz dag, ta uar f sundahr ok m primstafur i fimtande rat."

Den som kan läsa runor vet nu att bedja för Jakob Nickarfves själ. Han dog fem dar före S:t Lars dag, då runan f var söndagsbokstav och runan m primstav i femtonde raden, dvs 10 augusti 1553.

Undertecknad nämnde det här för svärfar, Kjell Ohlsson, eftersom han är ägare av gården Nickarfve idag. Det här väckte hans intresse så han slog upp i förra ägarens forskning, Lennart Pettersson, och det visade sig att Jacob Nickarfve fanns med som andre ägare till hela gården och att han var tingsdomare här i trakten mellan 1530 och 1543, en storman med andra ord. Vidare vet vi att det på något museum i Danmark återfinns en rövat 1500-talsfönster från gården.

Men varför någon använde sig av runor så sent som på 1500-talet är inte gott att veta - det finns förresten en ännu yngre runristning från 1582 i Lojsta kyrka (då hade Gustav Vasa varit död över 20 år). Men vill man se många runristningar i en kyrka så skall man nog fara till Lye kyrka, ett par mil söder om Vänge.

Det där mer runor och Gotland är fascinerande. Visste du att Gotland kan uppvisa äldst runristningar i Sverige, 600-700 år äldre än de många runstenarna i Uppland? Läs mer om runor här.



Krucifixet är från 1100-talet. Det finns mängder med träsniderier i de gutniska kyrkorna, mycket är ivägburet till museer och så förstås, men mycket finns kvar att beskåda också i dag.



Sakkunskapen lät tidigare meddela att den som gjort dopfunten, Hegwaldr, var verksam mellan 1090 och 1130 och skapade en till hälften gammalnordisk (gammalgutnisk) och till andra hälften en romansk stil i sina dopfuntar. Han blandade gammalt och nytt, djurornamentik och flätverk i symbolisk framställning. Stilen sägs vara folklig, uttrycksfull och han tvekade inte att använda hela dopfunten, såväl skål som fot, till utsmyckning. Elva dopfuntar från hans hand påstods finnas bevarade, bl a i Vänge, Stånga, Halla och Etelhem, där hans signatur i runskrift på dopfunten (Hegwaldr) skulle medföra att den var ett av få signerade verk från medeltiden.

Men nu för tiden tycks man mena att namnet Hegwaldr på dopfunten i Etelhem nog är beställarens namn, inte skaparens. Hur därmed förhåller sig är inte gott att veta, vackra dopfuntar är det i alla fall. Dopfunten i Vänge är helt fantastisk!



Det finns mer runor i kyrkan, och det du ser på bilden ovan är på sitt sätt alldeles underbart. Säkert har du läst om magiska runor, trollrunor och annat sånt. Det förekommer hur mycket tramsig spekulation om det som helst.

- Gissa vad det är du ser på bilden?

- Just det, altaret. Det är en gravsten från 1100-talet som återanvänts på ett alldeles utomordentligt sätt, nämligen som altarskiva. Av det som är kvar säger sig runkunnigt folk kunna läsa (G 123):

” … de bådas själar, faderns och sonens, Audvatr gjorde detta gravvalv. Gairvald i Väskinde ristade… ”.

Ett annat bra exempel på att runor inte alls är hedniska, magiska osv. finns till allmän beskådan i Hemse kyrka.

/text och foto Bernt Enderborg