Det här med diftonger är knepigt. Gutarna uttalar oftast bokstaven i som ei (diftong), dvs de flesta svenskar uppfattar det så. När vi skriver "ligg i" så uttalar vi det som "ligg ei". När vi läser en text högt och någon påpekar att vi använder många diftonger så vet vi oftast inte vad denne pratar om. Och när t ex en stockholmare läser högt så undrar vi varför de pratar i näsan, nasalt alltså, och om dennes uttal möjligen skall kallas näsonger.

Det där är ett i, säger medelsvensken, som får medhåll av guten som säger, visst, ett "ei" är det. Men så är det inte alltid. Om en gute läser "I det ger jag fanken" så säger han "I dei gir ja fanken", och bokstaven g uttalas hårt och inte som ett j. Gotländskan utmärker sig för rikedom av diftonger, men det är som synes en del annat också.

Den getabock som blev kvar vid ombyggnaden av Vänge medeltida kyrka (det fanns alltså en kyrka före den nuvarande medeltida) utgör en sevärdhet av mått och rang. Det finns förresten en hel fris sådana uppe i sydöstra hörnet som är världsberömd i Sverige.

Men det är inte "en jetabock" som du ser, utan "a gaitbuck". Det skall var hårt g, och vi säger aldrig "en gaitbuck" utan "a gaitbuck". Om du nu far till Vänge för att beskåda kyrkan och geten så kan du emellertid inte säga att du skall åka för att se "a gaitbuck". Nu känner du till den och då är det bestämd form, alltså:

"Ja ska koir ti Vängge u keike pa gaitbucken".

- Välkommen! Gaitn rockar fett.

/text och foto Bernt Enderborg