Först av allt bör du kanske läsa artikeln om betydelsen av runalfabetet från Kylverstenen på bilden ovan, se Underbara Gotland - språket.

Och det är inte sant att ordet runa kommer från det isländska ordet rún som betyder hemlighet, ordet är långt äldre. Wulfilas gotiska bibelöversättning från 400-talet säger nämligen runor i stället för mysterier, och det minst 500 år före vikingarna började skaffa sig land på Island (landnam).

I 1 Kor. 13:2 sägs som bekant "Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap...". Det är just ordet "hemligheter" som Wulfila har översatt med ordet "runos".

Forngutniska är det språk som ligger närmast Wulfilas gotiska, sa språkmannen och professorn Elias Wessén. Ibland kan man som gute till och med läsa direkt vad Wulfila skrev. Så här återger han bibelstället: "Jah jabai habau praufetjans ja witjau allaize runos jah all kundhi..."

Nu vet jag inte hur Wulfilas bok ser ut men skulle man ändra lite på några av orden ovan så skulle måhända en och annat säga att det är gutamål, t ex "ja wit jau alla ize runos"; förmodligen skulle många kunna göra likadant för sitt språk. Men för den som är hemma i vad Wulfila sägs ha skapat det gotiska alfabetet av så är det rätt skojigt att han återger det grekiska ordet "mysteria" med just jämt runor.

Uppslagsverket Focus (1976) säger i alla fall att runor är skrivtecken som har använts av germanska folk och påstås ha utvecklats ur latinska och grekiska skriftformer men att deras form har anpassats till ristning. Runalfabetet brukar kallas futharken efter de inledande skrivtecknen, se t ex en bit ner på sidan om Hemse kyrka, och kom gärna ihåg att det var i denna kyrka man fann den enda någorlunda bevarande stavkyrkan i Sverige.


Runor uppträder i olika former, äldst är de så kallade germanska runorna, cirka 200 efter Kristi födelse, och det är just sådana som har använts i de tidigaste nordiska inskrifterna. En spjutspets från Stenkyrka socken på Gotland är bland de äldsta ristningarna i världen ("Gaois" står det på den), bilden ovan.



Bilden ovan är det äldsta kända runalfabetet i världen, från Kylverstenen i Stånga som också ligger på Gotland, där undertecknad antar att de uppfann runorna. Språkforskarna brukar oftast vara benägna att på oklara grunder i stället hänvisa runornas uppfinnande till området runt floden Wizla i Polen (det var förresten fullt av gutar där vid tiden ifråga).

Det där med att runor har med hemligheter, magi och sånt att skaffa är sena tiders barn. Att man var särskilt magisk med kunskaper i runristning, hemliga tecken och sånt är nog trams alltihop, påhittat långt senare än runorna själva, t ex i Egil Skallagrimsson saga där han som bekant rättar till de läkande runorna under kudden för en medvetslös dam i Värmland som genast vaknar.

Om man räknar landskap så är det bara Uppland och Sörmland som har fler runstenar än Gotland.

Här ser du en kopia på Kylverstenen som står i Stabbgard; originalet har kulturtjuvar burit iväg till Stockholm.

Sommaren 1903 hittade nämligen en pojke, Per Josef Enström, en stenhäll med ristade tecknen. Representanter från Statens Historiska museum tillkallades, de inventerade fyndplatsen, insåg fyndets värde, köpte stenen för en spottstyver och stack till Stockholm med den i bagaget.

Flera runologer undersökte stenen och när den var tydd hade de fått fram det äldsta kända runalfabetet i världen. Den 24-radiga futharken, den äldre runraden, användes på nordiskt område fram till 6-700-talen efter Kristus.



Här är alltså runorna från Kylverstenen, sådana runor som ovan kallats germanska och tillhör den äldsta formen.

Ur denna form utvecklades enklare runalfabet, de svensk-norska runorna, som har använts framförallt i inskrifter från 8-900-talen, t ex på den berömda Rökstenen, och de danska runorna, som har använts bl a i de talrika mellansvenska inskrifterna från 1000-talet, omkring 600 år efter Kylverstenen.

De senare runalfabetena innehöll bara 16 tecken, varför de med tiden på sina ställen försågs med punkttecken för olika ljud som saknade eget tecken.

Kylverstenen i Stånga socken innehåller dock mera intressanta saker, nämligen ett så kallat palindrom, ord som kan sägas såväl framifrån som bakifrån, t ex "Ni talar bra latin".

På Kylverstenen står "sueus". Forskarna säger förstås att det där ger ingen språkligt mening men att såna där palindrom var eftersökta i besvärjelseformer. På något sätt är det väl besvärligt att det står svear på en gotländsk sten från 400-talet.

Runorna var i bruk långt fram på medeltiden; i Lye kyrka kan du se runor från 1500-talet. Ihärdigast av alla i Sverige var de sköntalande älvdalingarna, som ännu på 1800-talet använde en variant som kallas dalrunor; bilden ovan visar det senare alfabetet, 16 tecken, från Gernandts Konversationslexikon 1896.

De flesta bevarade runinskrifterna återfinns på runstenar, inristade i ett band eller en slinga eller så - ornerade med ormhuvuden eller stjärt på 1000-talet. Slingorna blev allt praktfullare med tiden, och nu för tiden kallas de för orm- eller drakslingor; på en runristad gravsten på södra Gotland står att ristaren lade ormödlorna skickligt.

De äldsta runstenarna är från 400-talet, däribland Kylverstenen som har hela alfabetet, men de flesta ristades långt senare, på 1000-talet. I Sverige finns över 2000 runstenar, 1000 bara i Uppland, i Danmark med Skåne över 200 stycken och ett 50-tal i Norge. Även på de Brittiska öarna förekommer runstenar, då ristade med anglosaxiska runor.

I uppslagsverk och liknande brukar det dras till med att runornas glansperiod inföll under vikingatiden, dvs under den tid de senkomna runorna i Svealand ristades, men det borde kanske ifrågasättas.

Årtusende

Nästan framme i 1600-talet, 1582 för att vara mer exakt, så finns det en runrad som visar att konsten att läsa runor fortfarande begrundades, se Envar som läser detta - runkunskap i minst 1.200 år.

/text och foto Bernt Enderborg