Vad är det väl
Kuriosa - Vänge - Nära - Karta
Selma Rosenberg föddes 1880 i Djurö församling, Stockholms stift, med en eftertänksam skaldeådra men gick ett sorgligt öde till mötes. Som barn hade hon reumatisk feber och ådrog sig ett svårartat hjärtfel. Hennes far gick bort i cancer när hon var 13 år, då hade han kämpat mot sjukdomen i 1,5 år, varför modern ensam fick dra försorg om sex barn med en änkepension ā 375 kronor. Till slut var hennes mor så utmattad att hon nödgades söka vila på ett mentalsjukhus.
När mor äntligen tillfrisknade började Selmas skaldeådra flöda. Redan i skolåldern hade man sett att hon hade lätt för att uttrycka sig på blankvers, hon skrev dikter, och bl a blev hon erbjuden att skriva reklamvers för Söderhamns tidning, hon vägrade. Först arbetade hon inom mode- och tapisseriaffärer, hon kunde brodera skickligt, men hon var uttröttad till kropp och själ, och i en prosadikt från 1904 som gjorde systrarna ängsliga på riktigt säger hon bl a att hon "sträcker sina armar mot sin vite vän, mot höjden".
Krucifixet från 1100-talet i Vänge medeltida kyrka.
Efter att ha insett Selmas tillstånd försöker syskonen finna en utväg för att hjälpa, och de tänkte då på en gammal vän som Selma älskade och som hon alltid längtade tillbaka till, tant Kökeritz i Etelhem på Gotland. Och givetvis blev hon bjuden dit.
Den 4 juni 1904 anlände Selma Rosenberg till Visby, ingen hade råd att följa med. Hennes äldre syster hade ordnat några adresser som hon kunde söka sig till för att få mat och hjälp, men hon bestämde sig först för att se sig omkring i staden. Hon kom till Väskinde, där hon fick övernatta hos snälla människor, varefter hon vände kosan mot Visby igen för att invänta tåg söderut till Etelhem. Hon hade dock inte tålamod att vänta utan började gå. Sent på kvällen den 5 juli hade hon enligt sin dagbok kommit till Barlingbo, och hon lyckades också ta sig till Vänge, någon mil norr om Etelhem. Så här skriver hon i dagboken:
"Jag gick utmed banan, sedan regnet upphört. Jag kände att det värkte mycket i huvudet och kroppen efter alla utståndna strapatser, och jag känner hur det bränner och bultar i blodet, fast jag fryser. Jag måste sitta här och hämta mig litet och kanske sova. Sedan borde jag, då något tåg härnäst går, åka fram till Etelhem.
Jag är så dignande trött, och min själ orkar ej arbeta så mycket, vilket är skönt. Kanhända kan man få lite ro, och jag längtar mycket därefter.
Det är som jag hade en brännande feber, och blivit så matt! Vad skall jag göra? Inte kan jag komma till Etelhem på det här sättet! Inte orkar jag heller! Jag lägger mig ner att sova! Mina ben äro tunga som bly!"
Den 6 juli hittades hon på godsägare Backérs mark i Vänge. Hon hade brett ut sin sjal på en gräsplätt nära järnvägen och lagt sig för att vila när hennes vite vän hämtade henne.
---
På bilden överst ser du det gamla järnvägsmagasinet i Vänge, strax bakom magasinet finns en gräsbevuxen plätt där man fordom lastade betor att transporteras till det numera nedlagda Sockerbruket i Roma. Kanske var det just där någonstans som Selma i juli 1904 bredde ut sin sjal.
Informationen kommer från De hundra kyrkornas ö, 1987, varav vi fick en hel massa av Visby stift. Tackar! I De hundra kyrkornas ö heter artikeln: Selma Rosenberg - Ett levnadsöde, skriven av Thure Jerreborn, en gång präst i Vänge socken mitt på Gotland.
Innan järnvägsstationen byggdes om i Vänge såg den ut alldeles som den i Buttle på bilden ovan (om färgerna stämmer vet jag inte). Det var alltså ungefär så här Selma Rosenberg såg stationen i Vänge när hon kom gående. I huset på bilden, förresten, järnvägsstationen i Buttle, föddes Sonja Åkesson 1926.
Någonstans längs den här gamla järnvägen lade sig Selma ner för att vila en stund. Bilden är tagen hundra meter norr om stationen i Vänge och det är nog inte mer än sex-sju kilometer ungefär till Roma.
Selma Rosenberg ligger begravd på kyrkogården i Vänge, alldeles innanför ingången i väster. Dikten på gravstenen är hennes egen och också förklaringen till rubriken på denna sida: Vad är det väl?
När mor äntligen tillfrisknade började Selmas skaldeådra flöda. Redan i skolåldern hade man sett att hon hade lätt för att uttrycka sig på blankvers, hon skrev dikter, och bl a blev hon erbjuden att skriva reklamvers för Söderhamns tidning, hon vägrade. Först arbetade hon inom mode- och tapisseriaffärer, hon kunde brodera skickligt, men hon var uttröttad till kropp och själ, och i en prosadikt från 1904 som gjorde systrarna ängsliga på riktigt säger hon bl a att hon "sträcker sina armar mot sin vite vän, mot höjden".
Krucifixet från 1100-talet i Vänge medeltida kyrka.
Efter att ha insett Selmas tillstånd försöker syskonen finna en utväg för att hjälpa, och de tänkte då på en gammal vän som Selma älskade och som hon alltid längtade tillbaka till, tant Kökeritz i Etelhem på Gotland. Och givetvis blev hon bjuden dit.
Den 4 juni 1904 anlände Selma Rosenberg till Visby, ingen hade råd att följa med. Hennes äldre syster hade ordnat några adresser som hon kunde söka sig till för att få mat och hjälp, men hon bestämde sig först för att se sig omkring i staden. Hon kom till Väskinde, där hon fick övernatta hos snälla människor, varefter hon vände kosan mot Visby igen för att invänta tåg söderut till Etelhem. Hon hade dock inte tålamod att vänta utan började gå. Sent på kvällen den 5 juli hade hon enligt sin dagbok kommit till Barlingbo, och hon lyckades också ta sig till Vänge, någon mil norr om Etelhem. Så här skriver hon i dagboken:
"Jag gick utmed banan, sedan regnet upphört. Jag kände att det värkte mycket i huvudet och kroppen efter alla utståndna strapatser, och jag känner hur det bränner och bultar i blodet, fast jag fryser. Jag måste sitta här och hämta mig litet och kanske sova. Sedan borde jag, då något tåg härnäst går, åka fram till Etelhem.
Jag är så dignande trött, och min själ orkar ej arbeta så mycket, vilket är skönt. Kanhända kan man få lite ro, och jag längtar mycket därefter.
Det är som jag hade en brännande feber, och blivit så matt! Vad skall jag göra? Inte kan jag komma till Etelhem på det här sättet! Inte orkar jag heller! Jag lägger mig ner att sova! Mina ben äro tunga som bly!"
Den 6 juli hittades hon på godsägare Backérs mark i Vänge. Hon hade brett ut sin sjal på en gräsplätt nära järnvägen och lagt sig för att vila när hennes vite vän hämtade henne.
---
På bilden överst ser du det gamla järnvägsmagasinet i Vänge, strax bakom magasinet finns en gräsbevuxen plätt där man fordom lastade betor att transporteras till det numera nedlagda Sockerbruket i Roma. Kanske var det just där någonstans som Selma i juli 1904 bredde ut sin sjal.
Informationen kommer från De hundra kyrkornas ö, 1987, varav vi fick en hel massa av Visby stift. Tackar! I De hundra kyrkornas ö heter artikeln: Selma Rosenberg - Ett levnadsöde, skriven av Thure Jerreborn, en gång präst i Vänge socken mitt på Gotland.
Innan järnvägsstationen byggdes om i Vänge såg den ut alldeles som den i Buttle på bilden ovan (om färgerna stämmer vet jag inte). Det var alltså ungefär så här Selma Rosenberg såg stationen i Vänge när hon kom gående. I huset på bilden, förresten, järnvägsstationen i Buttle, föddes Sonja Åkesson 1926.
Någonstans längs den här gamla järnvägen lade sig Selma ner för att vila en stund. Bilden är tagen hundra meter norr om stationen i Vänge och det är nog inte mer än sex-sju kilometer ungefär till Roma.
Selma Rosenberg ligger begravd på kyrkogården i Vänge, alldeles innanför ingången i väster. Dikten på gravstenen är hennes egen och också förklaringen till rubriken på denna sida: Vad är det väl?
/text och foto Bernt Enderborg