Väte kyrka
Västerväggen på Väte kyrka lyser kritvit långväga, nästan från Isums i Atlingbo till småbackarna uppe i Mästerby tvärs över myren. Och trots att kyrkan inte ser så värst stor ut, och inte heller tycks färdig, är det vackra treskeppiga långhuset som byggdes av Egypticus ett av Gotlands största. Ett torn planerades förmodligen, som i Lau, där såväl långhus som kor är väldigt stort men västerväggen lyser tom; digerdöden och danskar förgjorde framtida planer. Koret på Väte kyrka är från slutet av 1200-talet, långhuset från 1300-talets mitt.
Triumfkrucifixet är ett skönt arbete av Viklaumadonnans mästare och fanns också i 1100-talskyrkan; jfr förresten krucifixen i Hemse och Alskog. Jesus har slocknade blå ögon och han står på båda fötterna som är fastspikade bredvid varann - detta platoniska lidande är ganska långt från döden i Stenkyrka.
Krucifixet ingår i Viklaugruppen, som är romansk träskulptur av central betydelse också internationellt, dvs det är en sevärdhet av rang i hela världen.
Passionsfrisen som utgör den största delen av kalkmålningarna från 1300-1500-talet löper på nordväggen och visar Jesu lidande, se passionsfriser, och har stilvänner i Lau och Alva, där också somt av konsten sägs vara utförd av "Mästaren från 1520".
Bilden ovan där soldaterna vrider en törnekrona åt Jesus är lite annorlunda, ty det är tänger som plågoandarna använder sig av. Det beror på att bilden är inspirerad av medeltida teaterföreställningar där Jesu liv och leverne spelades upp i korthet varför man överdrev så att alla som såg föreställningen skulle förstå vad som hände.
Den oktagonala dopfunten är skapad av Byzantios på 1100-talet, och hans dopfuntar med sina märkliga bilder av fabeldjur, tuppar (se Hejde), stiliserade lejon och annat återfinns inte bara på ett antal sådana utan också som reliefer utanpå kyrkorna, som Vänge kyrka som har en med rätta berömd hel svit.
Bilden med killen som försöker dra ut en törntagg ur foten, törnutdragaren, dyker upp här var, denna från dopfunten i Väte där han har en kvinna bredvid sig, andra exempel finns i Hejde, Hogrän och på Vänge kyrka. Byzantios, som sägs ha gjort dopfunten, är ett anonymnamn och motsvarar närmast en stil, som du kan läsa mer om på sidan om Byzantios och ortodoxi.
Det centrala motivet på altartavlan målat anno 1780 av guten Johan Niklas Weller är den sista måltiden. Det är ett ganska bra arbete där Johannes lutar sig mot Jesus som han sägs göra i något av evangelierna - han ser rätt feminin ut som han brukar - och kanhända säger Jesus att han skall förrådas av en av er och sträcker ut handen mot den helt rödklädde Judas som sitter bredvid ytterligare en lärjunge med feminin kroppshållning.
På tal om Judas, predikstolen från 1700-talet har i ett av dekorationsfältet en figur av ovanvisade fason utan namn i namnfältet; i de andra dekorationsfälten är det lärjungar. Är det den namnlösa fasan som smyger iväg med sina silverpengar, jag vet inte, men i så fall förefaller det mig vara ett underligt motiv på en predikstol. Johan Niklas Weller är konstnären.
Och på det stora sidoaltaren vid triumfbågens södra sida sitter en kopia av den på 1200-talet förfärdigade S:t Olof, ett unggotiska arbete utför av "Vätemästaren"; han trampar på en soldat. Givetvis är originalet ivägburet av experter till Historiska museet i Stockholm eftersom de inte själva har något att visa upp; ibland skulle jag kunna tänka mig att träffa dem i Stiklastad.
Vid mitt besök i kyrkan den 1 juni 2012 fanns en liten utställning med fotografier på de dyrgripar som burits i väg från kyrkan och ställts ut i museer, t ex Anna själv tredje, eller lagras i någon källare oåtkomligt för alla utom en handfull förståsigpåare.
När du är i kyrkan så passa på att kika ner på golvet framför och till höger om altaret, ty där ligger gravstenar med runor på. När jag var där så hade man ställt en hoper stolar och annat på dem, men de går ju att flytta på. Vad gäller runor kanske man bör rekommendera Lye kyrka i stället, ty den är ju berömd för detta.
Väte kyrka har reliefer från 1100-talet och annat, t ex den märkliga skulpturen på kyrkan norrsida. Varje kyrka på Gotland är en dyrgrip.
Triumfkrucifixet är ett skönt arbete av Viklaumadonnans mästare och fanns också i 1100-talskyrkan; jfr förresten krucifixen i Hemse och Alskog. Jesus har slocknade blå ögon och han står på båda fötterna som är fastspikade bredvid varann - detta platoniska lidande är ganska långt från döden i Stenkyrka.
Krucifixet ingår i Viklaugruppen, som är romansk träskulptur av central betydelse också internationellt, dvs det är en sevärdhet av rang i hela världen.
Passionsfrisen som utgör den största delen av kalkmålningarna från 1300-1500-talet löper på nordväggen och visar Jesu lidande, se passionsfriser, och har stilvänner i Lau och Alva, där också somt av konsten sägs vara utförd av "Mästaren från 1520".
Bilden ovan där soldaterna vrider en törnekrona åt Jesus är lite annorlunda, ty det är tänger som plågoandarna använder sig av. Det beror på att bilden är inspirerad av medeltida teaterföreställningar där Jesu liv och leverne spelades upp i korthet varför man överdrev så att alla som såg föreställningen skulle förstå vad som hände.
Den oktagonala dopfunten är skapad av Byzantios på 1100-talet, och hans dopfuntar med sina märkliga bilder av fabeldjur, tuppar (se Hejde), stiliserade lejon och annat återfinns inte bara på ett antal sådana utan också som reliefer utanpå kyrkorna, som Vänge kyrka som har en med rätta berömd hel svit.
Bilden med killen som försöker dra ut en törntagg ur foten, törnutdragaren, dyker upp här var, denna från dopfunten i Väte där han har en kvinna bredvid sig, andra exempel finns i Hejde, Hogrän och på Vänge kyrka. Byzantios, som sägs ha gjort dopfunten, är ett anonymnamn och motsvarar närmast en stil, som du kan läsa mer om på sidan om Byzantios och ortodoxi.
Det centrala motivet på altartavlan målat anno 1780 av guten Johan Niklas Weller är den sista måltiden. Det är ett ganska bra arbete där Johannes lutar sig mot Jesus som han sägs göra i något av evangelierna - han ser rätt feminin ut som han brukar - och kanhända säger Jesus att han skall förrådas av en av er och sträcker ut handen mot den helt rödklädde Judas som sitter bredvid ytterligare en lärjunge med feminin kroppshållning.
På tal om Judas, predikstolen från 1700-talet har i ett av dekorationsfältet en figur av ovanvisade fason utan namn i namnfältet; i de andra dekorationsfälten är det lärjungar. Är det den namnlösa fasan som smyger iväg med sina silverpengar, jag vet inte, men i så fall förefaller det mig vara ett underligt motiv på en predikstol. Johan Niklas Weller är konstnären.
Och på det stora sidoaltaren vid triumfbågens södra sida sitter en kopia av den på 1200-talet förfärdigade S:t Olof, ett unggotiska arbete utför av "Vätemästaren"; han trampar på en soldat. Givetvis är originalet ivägburet av experter till Historiska museet i Stockholm eftersom de inte själva har något att visa upp; ibland skulle jag kunna tänka mig att träffa dem i Stiklastad.
Vid mitt besök i kyrkan den 1 juni 2012 fanns en liten utställning med fotografier på de dyrgripar som burits i väg från kyrkan och ställts ut i museer, t ex Anna själv tredje, eller lagras i någon källare oåtkomligt för alla utom en handfull förståsigpåare.
När du är i kyrkan så passa på att kika ner på golvet framför och till höger om altaret, ty där ligger gravstenar med runor på. När jag var där så hade man ställt en hoper stolar och annat på dem, men de går ju att flytta på. Vad gäller runor kanske man bör rekommendera Lye kyrka i stället, ty den är ju berömd för detta.
Väte kyrka har reliefer från 1100-talet och annat, t ex den märkliga skulpturen på kyrkan norrsida. Varje kyrka på Gotland är en dyrgrip.
/text och foto Bernt Enderborg