Rodfos sveks i Rumänien
Runor - Sjonhem - Nära - Karta
I Sjonhems kyrka har återfunnits en bildstensformad runsten från vikingatiden som låter meddela:
roþuisl : auk : roþalf : þau : litu : raisa : staina : eftir : sy-... þria : þina : eftir : roþfos : han : siku : blakumen : i : utfaru kuþ : hialbin : sial : roþfoaR kuþ : suiki : þa : aR : han : suiu :
Översatt: Rodvisl och Rodälv de läto resa stenarna efter tre söner. Denna efter Rodfos. Honom sveko valaker på utfärden. Gud hjälpe Rodfos själ. Gud svike dem som sveko honom.
Uppenbarligen var det åtgång på söner då det begav sig någon gång i slutet av vikingatiden. Alla som ser korset på stenen förstår att Rodvisl och Rodälv var kristna, och i texten på bildstenen hoppas föräldrarna också på talionsprincipens tillämpning (öga för öga, tand för tand).
Valakiet är långt borta, ty det är ett område som ingår i Rumänien och ligger mellan Donau och Transsylvanska alperna (ett stycke väster om Bukarest). Riktigt hur de hade tagit sig dit är inte gott att veta, men på någon flod från Svarta havet är väl att gissa.
Att fundera på hur Rodvisl och Rodälv fick reda på att valakerna hade svikit Rodfos vid utfärden är intressant. Kom någon annan från expeditionen hem eller har man fått reda på det under senare färder?
Ibland läser man i historieböcker av storsvenska förståsigpåare att gutarna nog inte var så bevandrade så långt borta (författarna vill oftast att det är svearna som skall vara det) utan handlade mest via de ryska floderna, som t ex i Novgorod där ju gutarna hade en egen handelsgård redan på 1000-talet.
En och annan kanske förundrar sig över runorna på bildstenen, ty enligt skolbokshistorien så är det ju mest vikingar i Svealand som sysslade med sånt. Men på riktigt så kommer världens äldsta fynd av runor från en spjutspets funnen vid Moos i Stenkyrka, Gaois står det på den, och det första fullständiga runalfabetet kommer från Kylverstenen tillkommen på 300-talet och upphittad i Stånga.
Hur bevandrade i världen gutarna var är det ingen som vet, men vi kan väl nämna att över 80% av de vikingatida silvermynten från Orienten är upphittade på Gotland. Världens största silverskatt från vikingatiden hittades för något år sen på östra Gotland, över 70 kg silver. Det tör väl inte vara någon från Svealand som har tappat den inuti huset vid Spillings i Othem.
Men vi skall också ta och i förbigående nämna att på vikingatiden fanns inga ord som färgade, neger eller liknande. De som var mörkt färgade kallade vikingarna helt enkelt för blåmän. Och man kan gott undra om inte ovanstående ristnings "blakumen" har med sådana att göra. Men då är det inte gott att veta var Rodfos kan tänkas ha varit när han mördades.
En inskickad kommentar - det är Valakiet
Andreas Andersson, som jobbar på John Bauergymnasiet i Borås, har kommenterat det där med blåmän. Han säger att min fundering om ordet blakumenn nog är fel (att det kanske var färgade män) och att:
"Jag tror det står enbart för 'vlaker', alltså för dem som bodde i Valakiet. På så vis förklaras också det annars mystiska inskottet -ku- efter "bla" (som först efter fornsvensk tid fick å-uttal, 'blå'). Därför tror jag knappast det finns någon täckning för att gutarna talar om blåmän, eller för den skull om hudfärg. Zigenarna hade då ännu inte anlänt heller.
Idag kallar sig olika rumänsktalande folkgrupper som bor i andra länder, främst Serbien och Grekland, för vlaker ('vlah'). För rumänerna är liknande är vittnesmål om dem av enormt intresse, eftersom de saknar dokumentation om sitt språk under nästan ett årtusende, från det att romarna lämnade Valakiet tills de första dokumenten finns på rumänska. En riktigt bra förklaring till hur ett latinskt språk kunde finnas kvar finns helt enkelt inte."
Vi tackar Andreas för hans kommentar och ansluter oss härmed till hans upfattning - det där med blåmän var väl att ta i lite (men det är inte omöjligt på något sätt). Andreas skickade också med några intressanta länkar samtidigt som han skriver trevliga saker:
"Det är alltid roligt att diskutera med engagerade människor, och er sida är ett gott exempel på ett arbete som jag finner väldigt viktigt, även om man samtidigt måste dosera lokalpatriotism med försiktighet.
Du får självklart lägga ut min kommentar. Följande länkar kunde vara intressanta: byn Pietroasele i södra Rumänien, där man på 1800-talet fann en runinskription (men inte med nordiska utan med gotiska runor; ringen med inskriften har sedermera stulits och gått förlorad).
Det står: "gutaniowihailag" på den, ringen så det börjar ju rätt bra - här är sidan.
Tack Andreas!
roþuisl : auk : roþalf : þau : litu : raisa : staina : eftir : sy-... þria : þina : eftir : roþfos : han : siku : blakumen : i : utfaru kuþ : hialbin : sial : roþfoaR kuþ : suiki : þa : aR : han : suiu :
Översatt: Rodvisl och Rodälv de läto resa stenarna efter tre söner. Denna efter Rodfos. Honom sveko valaker på utfärden. Gud hjälpe Rodfos själ. Gud svike dem som sveko honom.
Uppenbarligen var det åtgång på söner då det begav sig någon gång i slutet av vikingatiden. Alla som ser korset på stenen förstår att Rodvisl och Rodälv var kristna, och i texten på bildstenen hoppas föräldrarna också på talionsprincipens tillämpning (öga för öga, tand för tand).
Valakiet är långt borta, ty det är ett område som ingår i Rumänien och ligger mellan Donau och Transsylvanska alperna (ett stycke väster om Bukarest). Riktigt hur de hade tagit sig dit är inte gott att veta, men på någon flod från Svarta havet är väl att gissa.
Att fundera på hur Rodvisl och Rodälv fick reda på att valakerna hade svikit Rodfos vid utfärden är intressant. Kom någon annan från expeditionen hem eller har man fått reda på det under senare färder?
Ibland läser man i historieböcker av storsvenska förståsigpåare att gutarna nog inte var så bevandrade så långt borta (författarna vill oftast att det är svearna som skall vara det) utan handlade mest via de ryska floderna, som t ex i Novgorod där ju gutarna hade en egen handelsgård redan på 1000-talet.
En och annan kanske förundrar sig över runorna på bildstenen, ty enligt skolbokshistorien så är det ju mest vikingar i Svealand som sysslade med sånt. Men på riktigt så kommer världens äldsta fynd av runor från en spjutspets funnen vid Moos i Stenkyrka, Gaois står det på den, och det första fullständiga runalfabetet kommer från Kylverstenen tillkommen på 300-talet och upphittad i Stånga.
Hur bevandrade i världen gutarna var är det ingen som vet, men vi kan väl nämna att över 80% av de vikingatida silvermynten från Orienten är upphittade på Gotland. Världens största silverskatt från vikingatiden hittades för något år sen på östra Gotland, över 70 kg silver. Det tör väl inte vara någon från Svealand som har tappat den inuti huset vid Spillings i Othem.
Men vi skall också ta och i förbigående nämna att på vikingatiden fanns inga ord som färgade, neger eller liknande. De som var mörkt färgade kallade vikingarna helt enkelt för blåmän. Och man kan gott undra om inte ovanstående ristnings "blakumen" har med sådana att göra. Men då är det inte gott att veta var Rodfos kan tänkas ha varit när han mördades.
En inskickad kommentar - det är Valakiet
Andreas Andersson, som jobbar på John Bauergymnasiet i Borås, har kommenterat det där med blåmän. Han säger att min fundering om ordet blakumenn nog är fel (att det kanske var färgade män) och att:
"Jag tror det står enbart för 'vlaker', alltså för dem som bodde i Valakiet. På så vis förklaras också det annars mystiska inskottet -ku- efter "bla" (som först efter fornsvensk tid fick å-uttal, 'blå'). Därför tror jag knappast det finns någon täckning för att gutarna talar om blåmän, eller för den skull om hudfärg. Zigenarna hade då ännu inte anlänt heller.
Idag kallar sig olika rumänsktalande folkgrupper som bor i andra länder, främst Serbien och Grekland, för vlaker ('vlah'). För rumänerna är liknande är vittnesmål om dem av enormt intresse, eftersom de saknar dokumentation om sitt språk under nästan ett årtusende, från det att romarna lämnade Valakiet tills de första dokumenten finns på rumänska. En riktigt bra förklaring till hur ett latinskt språk kunde finnas kvar finns helt enkelt inte."
Vi tackar Andreas för hans kommentar och ansluter oss härmed till hans upfattning - det där med blåmän var väl att ta i lite (men det är inte omöjligt på något sätt). Andreas skickade också med några intressanta länkar samtidigt som han skriver trevliga saker:
"Det är alltid roligt att diskutera med engagerade människor, och er sida är ett gott exempel på ett arbete som jag finner väldigt viktigt, även om man samtidigt måste dosera lokalpatriotism med försiktighet.
Du får självklart lägga ut min kommentar. Följande länkar kunde vara intressanta: byn Pietroasele i södra Rumänien, där man på 1800-talet fann en runinskription (men inte med nordiska utan med gotiska runor; ringen med inskriften har sedermera stulits och gått förlorad).
Det står: "gutaniowihailag" på den, ringen så det börjar ju rätt bra - här är sidan.
Tack Andreas!
/text och foto Bernt Enderborg