Det finns gott om argument för hur världen har skapats. Kaboom, säger somliga, så fanns av någon anledning helt plötsligt allting. Kosmiska kataklysmer för att någon slags energi tvärt fick för sig något annat - ungefär som första gången man spolar med Gotlandsfärjans vakuumtoaletter (man håller på att sk-ta ner sig).

Blommorna på bilden ovan är inte stora som dasslock utan pyttesmå. Men varenda detalj på varje blomma sitter exakt där den skall, ett magnifikt konstverk för alla med förstoringsglas.

De gamla grekerna sa att från ingenting uppstår ingenting. Finns ingenting så kan inte någonting uppstå. Man började prata om atomer, odelbara saker varefter Parmenides strax abstraherade ett klot. Ingenting händer, och om det gör det så är det bara inbillning. Allting har alltid funnits eftersom annars skulle det inte finnas.

Livets byggstenar återfinns kodade i något som kallas DNA och brukar framställas som spiralmakaroner ungefär. Det finns folk som tror att man kan trixa lite med det där och på så sätt åstadkomma bättre saker än naturen, dvs någon kombination som inte naturen redan har testat och förkastat 88 miljarder gånger.

När jag ser på den lilla fetbladingens blommor så funderar jag på vad jag skulle ha skapat bättre. Kanske skulle jag ha gjort alla exakt likadana, på pricken. Eftersom de skiljer sig lite här och där i detaljer så kan ju inte alla vara perfekta. Om man klonar en prefekt blomma så får man perfektion, alla underbart vackra, precis som Parmenides klot.

/text och foto Bernt Enderborg