Söndagen den 5 februari 2006 började bra men efterhand mulnade det på från Lettlandshållet. En biltur på landet ger klara besked om varför folk bor på Gotland och varför det kan vara väl värt att titta förbi en sväng också vintertid.

Vi åkte ut över Lausmyr, där slätten breder ut sig plattare än det mesta man kan se. Slätten klättrar upp i nordväst på Litorinabackarna först i Garde och Alskog, och i sydöst ligger Burs som ju betyder berg, backar eller så och lite längre söderut vinklar burgen i Rone med Langg Jaku på toppen av slätten åt väster som försvinner över Hemse hela vägen ut i Sproge på västkusten. Det är en enorm slätt, som blott bryts av skogdungar här och var.



Alldeles efter Holmrain på Närkholm möter en ljusupplevelse. Det är så ljust att jag inte ens kan få till ett bra kort. Hela horisonten smälter samman med allting annat i ett slags silverliknande vitt sken, som inte syns på bilden. Det är som en gigantisk ljuskyrka. Men om du kan tänka dig snön på bilden blänkande vit - vit så att det nästan gör ont i ögonen - så kanske du kan föreställa dig åtminstone. Fotot är taget nästan rakt åt söder.



Närkholm på sydöstra Gotland är ett smultronställe för många. Också i dag är det folk där. De vandrar planlöst omkring och bara njuter. Själva sitter vi med ryggen mot den södra muren vid fyren, fikar, och jag tar några kort när ett par med en hund vandrar förbi. Jag säger det igen: snön på marken är helt, totalt, fullständigt vit.



Polkagrisfyren står och lyser i klara färger. Fotot är taget ungefär rakt från öster. Också här går det folk, och alltsammans är så vackert att man ryser. Uppe på backen stod jag och tog kort av tornet på Langg Jaku, kyrkan i Rone, som alltså syns till och med över Kullarna (backarna) i När och Burs och har väl varit ett landmärke sen det byggdes i mitten av 1300-talet. Givetvis ser man också Lantmännens silos i Rone, och Grötlingboudd som sticker ut längre än vad man har tänkt sig.



Som du ser har jag haft svårt att få snön att lysa så där klarvit som den egentligen är. Jag får jobba på det där. Nåja, från öster, Lettland, mulnar det på. Stora mörka moln glider sakta fram liksom i ett bestämt plan och talar om att det snart kommer att vara mörkare. Snålblåsten börjar kännas på kinderna, dags att dra vidare.

Men vi har fått ljus in i själen så att det räcker fram till maj. Skönheten och intrycken lagras i bomull för resten av livet. Min fru frågade mig om jag kunde få med snöns glitter. Visst sa jag, övermodigt.



Här är glittret i snön, som utströdda diamanter. Men det visade sig att med lite vy blir glittret inte så där framträdande som det är i den högupplösta verkligheten. Men på närmare håll gick det lite bättre. Det är bara ett ynka litet fel förstås, färgen på snön. Och manipulerar jag bilden så att snön blir vit syns inte glittrandet särskilt bra.

På bilden ovan ser du några meter, på riktigt glittrar det minst 300 meter innan havets oändliga blå tar vid i den gigantiska ljusterapi som heter Närkholm på Gotland i februari.

Välkommen till Gotland!

/text och foto Bernt Enderborg