Det är många som förklarar vilket land Gotland alltid har tillhört, vilken kung som härskat, men det är sällan man känner sig övertygad förrän man passerat medeltiden.

En och annan drar till med att Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet faktiskt innebär att Gotland "tillhörde" Sverige, eller sveariket. En beläst man som Yrwing säger också i boken Gotlands Medeltid, KAI-Tryck Visby 1978, att det är osäkert om detta lydnadsförhållande har bestått ända fram till Gutasagans påstående om att gutarna av egen vilja gick under svea konung. Några säger att detta avtal som gutarna frivilligt ingick med svearna rätt och slätt är ett bilateralt handelsavtal medan andra tolkar det till att Gotland införlivades i Sverige och blev därmed ett skyddsland med någon slags halvt om halvt självständig ställning.

Det där med skyddsland är helt enkelt fel, se sidan om runstenen vid Torsätra, men att bemöta Gutasagans påstående om att gutarna frivilligt gick under svea konung är inte lätt. Men alltsammans blir konstigt när man läser Petrus de Dacias bok om Kristina av Stommeln (lite om båda).

I brev 39 (i kodexen 48) till magister Johannes i Stommeln, skrivet vintern 1279-1280, säger Petrus i boken "Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln", Petrus de Dacia, Bonniers Boktryckeri 1965 - bl a att:

"Käre vän, i höstas skrev jag ett brev till dig från Lübeck vid Klemensmässotid. Nu skriver jag ånyo till dig, i veckan efter trettondedagen, från Kalmar. Här ligger det svenska hus av vår orden, som är närmast Tyskland, och här övervintrar jag, eftersom jag för vinterns skull ej kan komma till mitt land."



Båda fotografierna är tagna uppifrån Klinten och visar ruiner efter S:t Nicolai, där Petrus var prior.

Petrus de Dacia var en av Nordens mest lärda män, han hade studerat för såväl Albertus Magnus som Thomas av Aquino. Han visste vad Sverige var, han måste ha vetat att dominikanernas provins Dacien omfattade Norden och Östersjöprovinserna. Om man skall uttrycka det kortare så visste han vad ett land var för något och var gränserna mellan Nordens länder låg. Och det är ju märkligt att han skriver att han för vinterns skull var tvungen att bida tiden i Sverige och inte kunde komma till sitt land.

I nästa brev i ovannämnda bok, brev 40, har Petrus anlänt till Gotland och skriver till sin älskade Kristina i ett stycke att:

"Käraste, jag vill härmed berätta för dig, att jag på åttonde dagen efter påsk frisk och välbehållen anlänt till mitt land, nämligen till Gotland, tillsammans med min kamrat, och att jag tillbragt vintern i brödernas hus i Kalmar."

Det är förstås tänkbart att Petrus de Dacia helt enkelt var en stollig lokalpatriot som likt dagens gutar envetet fortfarande säger att vi reser till Sverige när vi tar färjan till Oskars- eller Nynäshamn. Nåja. Petrus bör ha varit med och försökt stifta fred mellan landet och staden i inbördeskriget 1288, varom småningom ett skiljeavtal upprättades av den svenske kungen Magnus Ladulås eftersom han blivit utsedd till skiljeman. Detta avtal kallas Visby Underkastelsebrev och där står inte ett knäpp om att Ladulås också skulle ha varit kung över gutarna; däremot att han är svears och göters konung.

Gotland var 1280 ett fristående land enligt Petrus, en republik, och fortfarande 1313 var republiken mäktig att ge den svenske kungen Birger Magnussons svenska armé på skallen, se slaget på Röcklinge backe.

För roligt kan du läsa om Djävulens spik. Kanske skall jag också tillägga att citaten från Petrus' brev ovan har jag av obekant anledning hitintills inte återfunnit i några skriverier om Gotlands statsrättsliga ställning.

/text och foto Bernt Enderborg