Ruinen efter klosterkyrkan S:t Nicolai används i vår tid till konstnärliga framträdanden; delar av kyrkan har taket kvar varför somliga får sitta torrt även vid regn. Upplevelsen av t ex musik i ruinen är helt enkelt magnifikt.



När kyrkan byggdes omkring 1230 var det till skyddshelgonet Nikolaus, som är sjö- och köpmännens beskyddare. Dominikanerorden fick kyrkan som sitt helgerum. Den byggdes antagligen om för att passa till deras klosterliv.



S:t Nicolaus är ju omvandlad till vår tids jultomte, men han verkar bara bo där i semestertider.

I slutet av 1200-talet var Sveriges första författare, Petrus de Dacia, prior i S:t Nicolai, se också Djävulens spik och Vad sa Petrus de Dacia 1288.



Här har vi kyrkan rakt från väst och vi ser ännu rosetterna efter de karbunkelstenar som kanske har suttit där.

S:t Nicolaus
Under medeltiden blev en biskop Nikolaos från Myra, som levde på 300-talet, ett folkligt helgon. Namnet latiniserades till Nicolaus; det grekiska namnet är en sammansättning av nike (seger) och loas (folk). Att han var folklig framgår av de många kyrkor som tillägnats honom samt att att hans namn blev populärt, vanligen i kortformer som Nils, Niklas och Klas.



Han finns på bild till höger om Augustinus, om jag läst rätt, på söderportalen. Förutom i domkyrkan finns inte mycket att se av konst i ruinerna i Visby och de kan inte på långt när mäta sig med utsmyckningen av kyrkorna på landet. Ofta får man läsa i broschyrer och annat om den rika staden Visby, men det var nog inte så mycket bevänt med den saken.

En av historierna om S:t Nikolaus är att han räddade en fattig mans tre döttrar från prostitution genom att nattetid kasta in tre gåvor av guld till mannen, som väl därmed kunde gifta bort dem anständigt. En roligare historia om Nikolaos är att han på konciliet i Nicea anno 325 (det första, där det bl bestämdes att kvinnor har en själ) bekämpade arianismen (somliga goter var arianer) bl a genom att själv slå Arius på truten.

S:t Nicolaus är sjömännens, fiskarnas och köpmännens beskyddare, varför en bättre beskyddare än honom inte gärna kunde finnas till den medeltida staden Visby.

Lite annat
I Tyskland var en av kortformerna på hans namn Nickel, ett smeknamn som också kunde användas om småvuxet folk, mytiska naturväsen och liknande. I Erzebirge kallade bergsmännen en typ av malm som till färgen liknade koppar men inte var det för Kupfernickel, som kan översättas med - säger Gösta Bergman i Boken Ord med historia, Prisma 2001 - "bortbytt eller förtrollad koppar". Den svenske metallurgen A. F. Cronstedt framställde trollkopparn i ren form 1751 och gav den namnet nickel.

/text och foto Bernt Enderborg