Något om Asaläran
Mytologi
Alla bilder på denna sida kommer från bildstenar från 7-800-talet.
I det vanliga gutniska historieskrivandet hittar man otaliga hänvisningar till isländsk mytologi, allra helst om någon lyckas hitta någon scen på en bildsten som liknar någon scen från den isländska sagalitteraturen - det är förresten inte så få scener man kan hitta där. Man tycks nämligen mena att religionen säkert var samma över hela Norden och säkert fanns där vandrande minneskonstnärer som förde myterna vidare.
Den enda skriftliga kunskap som finns om Asaläran återfinns som bekant i de isländska sagorna, nedtecknade på 1200-talet i litterärt syfte av en kristen man, Snorri Sturlusson. Utifrån dessa sagor drar somliga forskare hårresande långtgående slutsatser, men den påläste och nyktre Alf Henriksson skriver å andra sidan i sin Isländsk Historia:
"I själva verket spelade de mytologiska asagudarna nog aldrig de personliga roller som eftervärlden med ledning av Eddorna vill tillskriva dem. Den nordiska religionen var säkert diffusare än så. Av de tidiga invandrarna till Island offrade Thori Snepil till en träddunge och Thorsteinn Raudnef till ett vattenfall, medan Eyvind Lðdinsson ägnade två stora stenar sin dyrkan. Sagornas vittnesbörd beträffande det andliga livet handlar mest om häxeri och spökeri och trolldom. Trollpackor och trollkarlar stoppas i sälskinnssäckar och avlivas raskt såväl i heden tid som i kristen. Hövdingen Hallr på Siða höll sig med en oxe som kunde förutsäga framtiden.
Blott någon sällsynt gång möter man en glimt av eftersinnad andakt. Lagman Thorkell, som var sonson till landnámnsmannen Ingolfr, var en ytterligt rättfärdig man, meddelar Landnámabòk, och när han kände döden nalkas lät han sig bäras ut i solskenet och anbefallde sig i den guds händer som hade skapat solen: 'Fal sik á hendi þeim guði, er sòllin hefði skapat'".
Det är Snorri Sturlusson som på 1200-talet diktade eller förde Asaläran vidare, vilken nordiska romantiker på 1800-talet infogade i den historiska litteraturen som varande våra förfäders allmänna tro. Det är att koka soppa utan spik. Gutasagan, som är nedtecknad ungefär samtidigt med Snorri Sturlussons skrifter, dvs då staden Visby stod i sitt flor, mäktigast i Östersjöområdet, vet inte namnet på en enda gudomlighet ehuru den har ett stycke om vad folk hade för sig:
"Firi þan tima oc lengi eptir siþan. Troþu menn a hult. oc a hauga. wi. oc. stafgarþa. oc a haiþin guþ. blotaþu þair synnum oc dydrum sinum Oc fileþi. miþ matj oc mundgati. þet gierþu þair eptir wantro sinnj. land alt. hafþi sir hoystu blotan miþ fulki. ellar hafþi huer þriþiungr. sir. En smeri þing hafþu mindri blotan meþ fileþi. matj. Oc mungati. sum haita suþnautar. þi et þair suþu allir saman."
Stycket översätts oftast så här:
"Före den tiden och länge därefter trodde man på hult och högar, vi och stavgårdar och på heden gud. De offrade då sina söner och döttrar och sin boskap, och bedrev blot med mat och dryck. Detta gjorde de enligt sin vantro. Hela landet hade det högsta blot med människor, eljest hade var treding sitt blot och smärre ting hade mindre blot med boskap, mat och dryck. De kallades mat- eller kokbröder, ty de tillredde offermåltiderna tillsammans.
Översättarna menar alltså att gutarna under hedenhös offrade sina barn, människooffer alltså. Men nu står det inte alls att gutarna offrade sina söner och döttrar utan "blotaþu þair synnum oc dydrum sinum Oc fileþi. miþ matj oc mundgati", dvs man blotade för söner och döttrar och boskap med mat och dryck, och det man trodde på var en heden gud (singular), på hult och högar, vi och stavgårdar.
Det står onekligen att "land alt. hafþi sir hoystu blotan miþ fulki", vilket officiellt översätts med "Hela landet (alltinget) hade det högsta blot med människor" fast det i klartext står att "Hela landet hade det högsta blotet med folket". Översättarna vill alltså att man skall tro att människor offrades på Gotland, men i själva verket är det hela en uppräkning av organisationsnivåer och därmed storlek för bloten:
Det bör observeras att Gutasagan inte vet berätta någonting om Oden, Tor osv., däremot, precis som hos de första nordiska invandrarna på Island, sägs att folk trodde på hult, högar och vi (vi = helig plats).
Officiellt skall man alltså tro att gutarna avlivade sina barn som offer till gudarna varefter de kalasade med mat och dryck. Nog brukar det sägas att vi inte har en likadan kultur nuförtin och att människoliv värderas annorlunda, men någon måtta får det väl ändå vara. Det är nutiden som inte värderar människoliv! De senaste 100 åren har varit så barbariska att våra hedna förfäder skulle få kräkas om de bara visste. Var tionde sekund svälter en unge ihjäl.
En roligt åsikt fick jag av någon som svar på frågan varför arkeologerna ofta anser att de mojänger som de hittar har med religiöst bruk att skaffa. "Vi vet så mycket mera nu", påstods det, och då skall det väl underförstås att våra hedna förfäder famlade runt i religiös blindo. "Moderna" religioner har emellertid för tusentals år sen övergivit förhoppningen om att kunna bevisa Guds existens. Vi tror därför att det är omöjligt, vilket händelsevis får till följd att vi nuförtin vet om möjligt ännu mindre än våra förfäder.
I detta sammanhang kan man kanske också dra fram att Gutasagan är en sorts inledning till Gutalagen vars första paragraf stadgar kristendom. Det kan väl inte uteslutas att författaren ville svartmåla framfarna tiders religiösa seder och bruk på samma sätt som Ansgar och Snorri, men läser man lite längre fram i Gutalagen, som inte hittades på i början av 1200-talet utan sträcker sig tillbaka i tiden, så stadgas i 1 kap, §4 bl a :
"Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det..."
Gutalagen nämner hedniska gudar men berättar inte vilka. Om någon blotar och därvid åkallar hult, högar, hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar med "sin mat eller dryck", så blir vederbörande bötfälld, såvitt blotandet inte följer kristen sed. Det står ingenting om människooffer. Att med mat och dryck åkalla i lagen uppräknade saker, dvs hult och högar osv, det är att blota.
Om man tänker sig att Asaläran varit så allmänt utbredd som det oftast förutsätts så hade gudarna nog angetts vid namn - det hade stått Oden, Tor, Frej osv. Det går i och för sig att dra till med att de namnen kanske vara för vederstyggliga att nämna i skrift, men då får vi påminna om att själva Bibeln använder klarspråk härvidlag, där nämns avgudarna vid namn.
Guteinfo påstår alltså att Gutasagan inte är något stöd för att människooffer har förekommit på Gotland samt att det mesta om Asaläran och dess utbredning är rent struntprat. Det finns rätt lite stöd för att gutarna dyrkat Oden, Tor med mera modärnt slidder sladder.
I det vanliga gutniska historieskrivandet hittar man otaliga hänvisningar till isländsk mytologi, allra helst om någon lyckas hitta någon scen på en bildsten som liknar någon scen från den isländska sagalitteraturen - det är förresten inte så få scener man kan hitta där. Man tycks nämligen mena att religionen säkert var samma över hela Norden och säkert fanns där vandrande minneskonstnärer som förde myterna vidare.
Den enda skriftliga kunskap som finns om Asaläran återfinns som bekant i de isländska sagorna, nedtecknade på 1200-talet i litterärt syfte av en kristen man, Snorri Sturlusson. Utifrån dessa sagor drar somliga forskare hårresande långtgående slutsatser, men den påläste och nyktre Alf Henriksson skriver å andra sidan i sin Isländsk Historia:
"I själva verket spelade de mytologiska asagudarna nog aldrig de personliga roller som eftervärlden med ledning av Eddorna vill tillskriva dem. Den nordiska religionen var säkert diffusare än så. Av de tidiga invandrarna till Island offrade Thori Snepil till en träddunge och Thorsteinn Raudnef till ett vattenfall, medan Eyvind Lðdinsson ägnade två stora stenar sin dyrkan. Sagornas vittnesbörd beträffande det andliga livet handlar mest om häxeri och spökeri och trolldom. Trollpackor och trollkarlar stoppas i sälskinnssäckar och avlivas raskt såväl i heden tid som i kristen. Hövdingen Hallr på Siða höll sig med en oxe som kunde förutsäga framtiden.
Blott någon sällsynt gång möter man en glimt av eftersinnad andakt. Lagman Thorkell, som var sonson till landnámnsmannen Ingolfr, var en ytterligt rättfärdig man, meddelar Landnámabòk, och när han kände döden nalkas lät han sig bäras ut i solskenet och anbefallde sig i den guds händer som hade skapat solen: 'Fal sik á hendi þeim guði, er sòllin hefði skapat'".
Det är Snorri Sturlusson som på 1200-talet diktade eller förde Asaläran vidare, vilken nordiska romantiker på 1800-talet infogade i den historiska litteraturen som varande våra förfäders allmänna tro. Det är att koka soppa utan spik. Gutasagan, som är nedtecknad ungefär samtidigt med Snorri Sturlussons skrifter, dvs då staden Visby stod i sitt flor, mäktigast i Östersjöområdet, vet inte namnet på en enda gudomlighet ehuru den har ett stycke om vad folk hade för sig:
"Firi þan tima oc lengi eptir siþan. Troþu menn a hult. oc a hauga. wi. oc. stafgarþa. oc a haiþin guþ. blotaþu þair synnum oc dydrum sinum Oc fileþi. miþ matj oc mundgati. þet gierþu þair eptir wantro sinnj. land alt. hafþi sir hoystu blotan miþ fulki. ellar hafþi huer þriþiungr. sir. En smeri þing hafþu mindri blotan meþ fileþi. matj. Oc mungati. sum haita suþnautar. þi et þair suþu allir saman."
Stycket översätts oftast så här:
"Före den tiden och länge därefter trodde man på hult och högar, vi och stavgårdar och på heden gud. De offrade då sina söner och döttrar och sin boskap, och bedrev blot med mat och dryck. Detta gjorde de enligt sin vantro. Hela landet hade det högsta blot med människor, eljest hade var treding sitt blot och smärre ting hade mindre blot med boskap, mat och dryck. De kallades mat- eller kokbröder, ty de tillredde offermåltiderna tillsammans.
Översättarna menar alltså att gutarna under hedenhös offrade sina barn, människooffer alltså. Men nu står det inte alls att gutarna offrade sina söner och döttrar utan "blotaþu þair synnum oc dydrum sinum Oc fileþi. miþ matj oc mundgati", dvs man blotade för söner och döttrar och boskap med mat och dryck, och det man trodde på var en heden gud (singular), på hult och högar, vi och stavgårdar.
Det står onekligen att "land alt. hafþi sir hoystu blotan miþ fulki", vilket officiellt översätts med "Hela landet (alltinget) hade det högsta blot med människor" fast det i klartext står att "Hela landet hade det högsta blotet med folket". Översättarna vill alltså att man skall tro att människor offrades på Gotland, men i själva verket är det hela en uppräkning av organisationsnivåer och därmed storlek för bloten:
- Hela folkets blot på Gutnaltinget (land alt)
- Tredingsblot (þriþiungr = en tredjedel av Gotland)
- Tingsblot (suþnautar)
Det bör observeras att Gutasagan inte vet berätta någonting om Oden, Tor osv., däremot, precis som hos de första nordiska invandrarna på Island, sägs att folk trodde på hult, högar och vi (vi = helig plats).
Officiellt skall man alltså tro att gutarna avlivade sina barn som offer till gudarna varefter de kalasade med mat och dryck. Nog brukar det sägas att vi inte har en likadan kultur nuförtin och att människoliv värderas annorlunda, men någon måtta får det väl ändå vara. Det är nutiden som inte värderar människoliv! De senaste 100 åren har varit så barbariska att våra hedna förfäder skulle få kräkas om de bara visste. Var tionde sekund svälter en unge ihjäl.
En roligt åsikt fick jag av någon som svar på frågan varför arkeologerna ofta anser att de mojänger som de hittar har med religiöst bruk att skaffa. "Vi vet så mycket mera nu", påstods det, och då skall det väl underförstås att våra hedna förfäder famlade runt i religiös blindo. "Moderna" religioner har emellertid för tusentals år sen övergivit förhoppningen om att kunna bevisa Guds existens. Vi tror därför att det är omöjligt, vilket händelsevis får till följd att vi nuförtin vet om möjligt ännu mindre än våra förfäder.
I detta sammanhang kan man kanske också dra fram att Gutasagan är en sorts inledning till Gutalagen vars första paragraf stadgar kristendom. Det kan väl inte uteslutas att författaren ville svartmåla framfarna tiders religiösa seder och bruk på samma sätt som Ansgar och Snorri, men läser man lite längre fram i Gutalagen, som inte hittades på i början av 1200-talet utan sträcker sig tillbaka i tiden, så stadgas i 1 kap, §4 bl a :
"Det är därnäst, att blot äro för alla strängt förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar. Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det så mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva det..."
Gutalagen nämner hedniska gudar men berättar inte vilka. Om någon blotar och därvid åkallar hult, högar, hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar med "sin mat eller dryck", så blir vederbörande bötfälld, såvitt blotandet inte följer kristen sed. Det står ingenting om människooffer. Att med mat och dryck åkalla i lagen uppräknade saker, dvs hult och högar osv, det är att blota.
Om man tänker sig att Asaläran varit så allmänt utbredd som det oftast förutsätts så hade gudarna nog angetts vid namn - det hade stått Oden, Tor, Frej osv. Det går i och för sig att dra till med att de namnen kanske vara för vederstyggliga att nämna i skrift, men då får vi påminna om att själva Bibeln använder klarspråk härvidlag, där nämns avgudarna vid namn.
Guteinfo påstår alltså att Gutasagan inte är något stöd för att människooffer har förekommit på Gotland samt att det mesta om Asaläran och dess utbredning är rent struntprat. Det finns rätt lite stöd för att gutarna dyrkat Oden, Tor med mera modärnt slidder sladder.
/text och foto Bernt Enderborg