Bestämmelsen i Gutalagen om Mandråp stadgar i sin första paragraf: "Om så illa kan hända genom fiendens råd, att en man råkar dräpa en man, då skall fly med honom hans fader och son och broder."

- Varför skulle dråparens far, söner och bröder fly?

Här kan du läsa hela paragrafen. Notera gärna vår kommentar där vi säger att bestämmelsen inte handlar om mord i egentlig mening utan just jämt vad vi i dag fortfarande kallar dråp, dvs något som inte är planlagt utan har skett i hastigt mod eller liknande, kanske en olyckshändelse, och därför betingar ett lägre straff.

Vad var hämnd

Förutom att hämnden kunde utkrävas på andra än mördaren - far, son, bror - så säger reglerna om lutnum sacum (ärvda rättssaker) bl a: "En frände må hämnas, om han vill, för en ung omyndig".

Antag att du själv är omyndig och att din far har blivit dräpt, då får enligt bestämmelsen vem som helst i din släkt utkräva hämnd. Och det är bara det som du skall ha i åtanke just nu - andra hade rätt att utkräva hämnd, inte bara de allra närmaste.

Vi skall ännu inte gå in på vad mansbot är nåt, inte heller fridskrets, utan bara säga att en annan bestämmelse i reglerna om ärvda rättssaker påbjuder att förlikning skall ske - ett specialfall där man ärvt någons rätt till hämnd - och att man kan ta emot mansboten och trots detta bli en man utan skam. Oavsett vad denna bestämmelse handlar om kan vi säga att hämnden var ett slags hedersmord - att inte hämnas ett mord var en skam för hela släkten.

Från dessa regler i Gutalagen kan vi dra en ram för rättsinstitutet hämnd:

* den var inte personlig, dvs det var inte endast på mördaren som hämnden kunde utsökas, också andra i släkten kunde råka illa ut
* vem som helst i släkten hade förmodligen rätt att utkräva hämnd
* det var en skam att inte utkräva hämnd, förmodligen för hela släkten

Rättsinstitutet hämnd enligt ovan är alltså härlett ur bl a de bestämmelser i Gutelagen, som för övrigt var i kraft under hela medeltiden. Det kan tyckas att vi utsträcker hämndinstitutet för långt, t ex att alla i en förorättad släkt fick hämnas, men tänk på att alla regler i Gutelagen är direkta inskränkningar i rätten till hämnd.

Om du var mördaren - ett exempel

Gutalagen stadgar att om det genom fiendens råd har burit sig så illa att du har råkat slå ihjäl någon, så skall du fly tillsammans med såväl din far, dina söner och dina bröder. Observera till en början att det inte handlar om ett uppsåtligt mord, dvs att du ville verkligen slå ihjäl någon. Men det är trots detta vad vi skall tala om, dvs vi låtsas att du uppsåtligt har mördat någon för att du verkligen ville det.

Du vet vad Gutalagen säger varför du inte bara kan sticka din väg. Hela den mördades släkt hade rätt att hämnas också på din far, din son eller bror, såvitt de inte ville stå där med skammen.

Ni kunde tillsammans fly till ett fridlyst ställe och därifrån försöka reda upp saken. Men detta gällde bara vid mandråp, dvs fiendens råd, råkar dräpa osv. Om det var fråga om ett mord med vett och vilja förbättrade det inte situationen att fly någonstans. Det fanns ingen fridlyst plats för sånt, du hade ingen rätt att dra fridskrets eller så. Det var helt enkelt kört för dig eller någon av dina närmaste.

Nu tar vi och funderar på vad det där med "fiendens råd" i regeln om mandråp kan tänkas betyda. I praktiken kan förstås fiendens råd betyda vad som helst, och det måste ha varit det som var själva poängen. Den förorättade släkten kunde ju aldrig vara säker på hur det hela hade gått till varför en direkt utkrävd hämnd kunde vara vansklig, dvs leda till nya berättigade hämndkrav osv.

Det är därför lätt att dra slutsatsen att mansbot var huvudregeln vid mandråp. Men se det var det inte alls det. Varför skulle du själv, dina barn, din far och dina bröder fly? Väl framme vid det skyddade stället kunde ni åtnjuta ett viss sorts skydd, men fram till dess var det bara för den förorättade släkten att använda hämndinstitutet enligt ovan.

Exakt hur omfattande rätten till hämnd egentligen var är svår att säga, men att den fanns är helt klart.

Begränsningar

Egentligen kan jag inte säga att den mördades släkt enbart kunde hämnas också på din far, son eller bror, kanske kunde de slå ihjäl vem de ville - mor, systrar, barnbarn, fastrar osv, dvs vid ett uppsåtligt mord. Men det är svårt att tro, ty även om hämnden enligt ovan kan framstå som ytterst barbariskt så är det i själva verket tvärtom.

Om någon har mördats i din släkt av en annan släkt, varför inte slå ihjäl hela byket och ta deras egendom? Vid närmare eftertanke är alltså bestämmelsen om att man bara fick hämnas på far, son eller bror (det står i ental) en begränsning av rätten till hämnd. Det är väl rätt antagligt att om ens far blir mördad så anser man att han var värd mera än mördaren och hela hans släkt. Så varför då inte utrota missdådarens hela släkt, allra helst om de t ex hade bra jord eller pengar på kistbotten.

Enligt Gutalagen får du emellertid inte det. Hämnden fick du i första hand söka på mördaren, hans far, son eller bror. Punkt slut.

De som försöker anlägga någon sorts kvinnosyn på saker och ting har förstås redan sett att hämnd inte fick utkrävas på mor eller syster. Varför då?

Man kan anlägga två perspektiv på den saken. För det första kan man säga att hämnas på en kvinna inte var manligt nog, dvs slå ihjäl en kärring ansågs inte vara någon fullgod hämnd, och för det andra kan man anta att kvinnor mer skyddsvärda än män. Inte för att de fysiska förutsättningarna är olika utan för att de var mer värda, dvs hämnades man på en kvinna så var hämnden oproportionell och man hade tagit mera än vad man blivit av med, varför den ihjälslagna kvinnans släkt blev tvunga att i sin tur utkräva hämnd för att vara utan skam.

Gutalagen stadgar förresten att om far, son eller bror inte finns, då är det de närmaste fränderna (nestu niþiar) som det gäller, dvs mor, dotter, syster, far- och morföräldrar osv.

Om du var mördaren igen

En annan begränsning är bevisfrågorna.

Först: kanske var det på Gotland som på Island att lagen föredrogs årligen av någon på det gutniska alltinget, Gutnaltinget. Det innebär att du kände till lagen och att du därmed kommer hävda att du av tillfällig sinnesförvirring (fiendens råd, Satan eller Loke kanske) eller som en ren olycka råkade dräpa den döde, ty annars sitter din farsa, din söner eller någon brorsa illa till.

Och det innebär i sin tur att när du råkade slå ihjäl den där idioten så red du sporrsträck hem till gården och flydde tillsammans med din far, söner och dina bröder till kyrkan i antingen Fardhem, Tingstäde eller Atlingbo (se förresten om symbolik på Fardhem kyrka).

Om man vill så kan man se bestämmelsen om mandråp, dvs inte uppsåtliga mord med vett och vilja, som anledningen till att det inte finns någon bestämmelse om mord i Gutalagen. Det grundläggande rättsinstituteten var alltså inte mansbot utan rätt och slätt hämnd. Även om du bara råkat dräpa någon annan, så kunde alla från den dräptes släkt döda dig, din far, din son eller din bror utan att riskera någon som helst påföljd innan ni alla hade tagit er fram till en av de särskilt fridlysta kyrkorna.

Det var ord och inga visor på medeltiden. Råkar du tycka att mord helt enkelt bara inte får förekomma i ett civiliserat samhälle, så hade gutarna på medeltiden en långt effektivare lagstiftning än vad vi har idag. Eller annorlunda uttryckt, du behövde vara mindre orolig på medeltiden än i dag för att bli mördad, åtminstone på Gotland.

- Visste du det?

Bevisning, proportionalitet, legalitet och annat sånt är svåra grejer, kanske kan sidan om Vatu bandu få dig att se klarare.

---

Det återstår ännu mycket att berätta om liv och lem i Gutalagen, sånt som wereldi, bandu, vatu bandu, snattan bot, garrum gersumem, þunca (hedersbot) och mycket annat. Och vi kommer senare också att skriva om kasuistisk lagstiftningsteknik och objektivism. Detta säger kanske inte så mycket om hur vardagen såg ut för folk, men om du tror att de inte var "vakna" på medeltiden så är du ute och cyklar nåt rejält.

Hur långt tillbaka i tiden ovanstående regler om hämnd sträcker sig är inte gott att veta, kanske hela vikingatiden igenom, det får vi väl aldrig veta säkert.

Nästa gång vi skriver om lagarna på medeltiden - artiklar om hur det egentligen var då - så skall jag berätta om varför en flicka på Gotland kunde gå naken mitt i natten var som helst, tvärs genom stan, utan att någon vågade röra henne.

Fotografiet ovan är förresten från Levide kyrka.

/text och foto Bernt Enderborg