I sju lodräta rader mellan åtta ramlinjer nerifrån och upp meddelar runorna på Pilgårdsstenen från Boge att:

"biarfaa : statu : sis- stain
hakbiarn : bruþr
ruþuisl : austain : imuar
is af(a) : st(ai)n : stata : aft : raf(a)
sud(þ) fur(i) ru-s(t)aini : kua(m)u
uiti aifur : uifil
--uþ u m"

Detta anses betyda:

"Bjärt målad uppställde denna sten Hegbjarn och hans bröder Rodvisl, Oystain och Edmund som hava uppställt stenar till minne av Ravn söder om Rufstain. De kommo långt i Aifur. Vivil befallde."

Det är en spännande text. Men hur översättarna får det till att det är Hagbjarn och bröderna som har ställt upp Pilgårdsstenen är inte gott att begripa när det står att Hagbjarn har ställt upp denna sten, bröderna hade ställt upp en sten söder om Rufstain. Det står förresten "ru-staini" i runorna och eftersom det är bestämd form bör det översättas med "Rufstenen" i stället för "Rufstain". Mer om tolkningen senare, först lite vad som kallas fakta.

Det antas att stenen är från slutet av 900-talet beroende bl a på att det används skiljetecken mellan orden. Tolkningen av stenen är man någorlunda överens om, det finns dock avvikande meningar, men riktigt vad som har hänt är inte säkert.

Att den beskriver en färd på Dnjepr förefaller dock klart. Någon gång mellan år 948 och 952 skrevs en bok för den bysantiske kejsaren Konstantin Porphyrogenetos vid namn De Imperio Adminstrando, som innehåller ett avsnitt om "hur ruserna kommer med sina stockbåtar från rusernas land till Konstantinopel" vari sägs att det största äventyret på floden Dnjepr mellan Kiev och Konstantinopel var sju forsar vid nordiska namn: Essupi, Ulvorsi, Galandri, Aifur, Barufors, Leanti och Strukun. De olika namnen sägs i tur och ordning betyda: sov inte, holmfors, ringande, alltid farlig, varufors, leende och struken.

I ovannämnda bok står också att innan ruserna gav sig iväg från Kiev, som också kallas Sambatas, där de samlades, så köpte de inhemska stockbåtar för färden till Konstantinopel. I förbigående kan vi påpeka att så gott som varenda gute, kanske varje svensk också, direkt förstår vad som menas med namnet Sambatas (vi påstår därtill att ruser är detsamma som gutar, se Boris och Gleb sid 2).

På bildstenen ovan står orden Aifur och Rufstain samtidigt. Det första ordet Aifur var rusernas namn på den fjärde forsen, på slaviska benämnd Neasit, och det andra ordet är nog en del av forsen, den första tröskeln, vid slaviskt namn Rvanyj Kamen (den rivna, söndersprängda stenen - bestämd form).

Nuförtin återfinns forsarna under nästan 40 meter vatten eftersom det skapades en konstgjord sjö för vattenkraftverket Dnjeproges skull, byggstart 1927.



Historikern Dick Wase noterar
En liten notis om Pilgårdsstenen (som ligger till grund för min roman "Utfärden"). Att man tolkar namnet "Hakbiarn" som Hegbjörn är fullständigt uppåt väggarna! Namnet är HAGBJÖRN, med samma förled (hagu=hage, inhägnad) som i ortsnamnet Hablingbo (= Hagbardlingabo, kommet av namnet Hagbard - som ju är känd som seriefigur också), varför jag har låtit Hagbjörn vara "hagbardling" i romanen. Att man rent rutinmässigt låtit namnet bli "Hegbjörn" är bara för att så många namn på "heg" (hägg) finns belagda (Hegwald, Hegwid m fl). Dessutom kan jag inte förstå varför man tolkar "bruþr" som bröderna. Broder kan ju också vara singular form. Hagbarn är alltså - menar jag - brodern, med namn som alittererar till Ravn (som egentligen är Hrafn = korp). Hroþvisl, Austain och Emund (inte Edmund) är alltså deltagare jämte bröderna Hrafn och Hagbjörn. Vem var då Vifill? Han befallde någonting, men jag betvivlar att han befallde över färden. Jag tror han befallde över den sten som också restes på Gotland. Han var kanske också befryndad med Hrafn och önskade en sten efter honom också på ön, något som var onödigt för Hagbjörn, Hroþvisl, Austain och Emund, som ju redan rest sten. (Hroþvisl är sannolikt också samme man som senare reser stenar över sina tre söner i Sjonhem). I romanen har jag gjort Vifill till Hrafns halvbroder på modersidan. Texten anser jag alltså bör tolkas:

Bjärtmålad står denna sten
Hagbjörn brodern
(H)roþvisl, Austain, Emun(d)R
har ställt sten efter (H)rafn
söder om Rufstain. Kom
vida i Aiforr. Vifill
befallde [denna sten].

Vem eller vilka kom vida i Aiforr? Jag menar, att det inte kan vara skeppet med besättningen. Att säga så vore ju att indirekt uttrycka ett misslyckande. Man kom bara till Aiforr! Varför skulle man annars nämna forsen? Nej, "kom vida i Aiforr" måste syfta på Hrafn. Han kom vida i Aiforr, där han alltså torde ha drunknat av någon anledning. Kanske syftar det på en heroisk kamp mot forsen för att överleva? Jag har gjort det till att han drunknar under en simtävlan.
/Dick Wase

När jag ser på min egen text så visar det sig att jag skriver Hagbjarn i stället för Hegbjarn utan att jag kanske riktigt har tänkt på det hela. Det står ju Hagbjarn i runorna, varför i himmelens namn skulle han ha hetat Hegbjarn, som det sägs i den officiella översättningen?

Wase menar att Hagbjarn är en bror till Ravn. Det tror inte jag. Jag tror att han var Ravns farsa, varför han ville hedra sin son också på Gotland trots att hans bröder redan hade gjort det nere vid Rufstain. Därför läser jag texten som följer:

Bjärt målad uppställde denna sten Hagbjarn.
Bröderna (H)roþvisl, Austain, Emun(d)R
har rest en sten efter Ravn
söder om Rufstain. Kom vida i Aifur.
Vivill befallde.

En kort dramatisering blir då att Hagbjarns son, Ravn, hade följt med sina farbröder på handelsresa men av någon anledning mist livet. Farbröderna tvingades komma hem till sin bror och meddela honom att hans son hade omkommit. Hagbjarn reser en bjärt målad sten över Ravn och låter, antingen för att ge Ravn större "ära" eller säga att hans bröder var klantskallar, meddela att en sten över Ravn var rest också nere vid Rufstain i Aifur.

/text och foto Bernt Enderborg