Där Gotland nu är beläget fanns förr bara hav - möjligen svävande en ande över det eller blåste där en vind - för Gotland skapades bevisligen i havet. Förr hade man problem med att förstå det där, eftersom berggrunden är full av fossil som inte kan leva i Östersjöns kalla vatten, Gotland är som bekant en ö gjord av korall - Kalkstenshawaii säger ju somliga (här är en Förstudie kring varumärkesprojekt för Värnamo där ett pajasföretag tror att Gotlands varumärke är Kalkstenshawaii).



I början av 1900-talet anade tysken Alfred Wegener sammanhangen, men inte förrän på 1960-talet fanns en utvecklad teori om att de olika kontinenterna flyter på gigantiska plattor ovanpå jordens innanmäte. Alltsammans blev därmed lättare att förstå - kontinentaldriften besvarade frågorna.



Under den ofantligt långa silurperioden, som började för 400 miljoner år sedan, låg Gotland ungefärligen vid ekvatorn - varmt, grunt hav. Det fanns ännu inte landdjur, inga dinosaurier, utan enkla fiskar och växter i havet. Under perioden samlades stora mängder av sand, ler- och kalkslam på botten, som småningom hårdnade till märgelskiffer. Efter dem bildades olika slags kalk- och sandsten; sistnämnda förekommer bara på sydligaste Gotland. Dessa bergarter är emellertid ofta täckta av ännu yngre kalkstenslager, vilka ligger i öppen dager på stora delar av ön. Själva urberget, den kristallina berggrunden, som de flesta svenskar, norrmän och finnar dagligdags klampar omkring på, går inte att se någonstans på Gotland - det är minst en halv kilometer mellan marken och denna.



Bilden ovan kommer från: Baltic Sea Hydrographic Commission, 2013, Baltic Sea Bathymetry Database version 0.0.4. Downloaded from http://data.bshc.pro/ den 29/11-2013.

Bilden visar hur två stora kalkrev går snett från väst till öst på Gotland. Man kan säga att på alla de lägre ytorna finns förnämlig jordbruksmark av en typ som vi på Gotland kallar pinnlair (moränlera) och på de högre, hällmarkerna, oftast finns skog.



Ibland hör man uttryck som Gotlandsmarmor och liknande, men det är egentligen inte alldeles korrekt. Marmor är nämligen hel fri från fossil, men från början är det kalksten som emellertid har utsatts för högt tryck eller temperatur vilket medför att kemisk sammansättning och kristallstruktur förändras varför den blir kornig. Ren marmor är vit men olika "föroreningar" kan ge marmorn färg, ibland flammigt, dvs marmorerat.

När bergarterna bildades levde alltså förvånande mängder av lågtstående djurformer i det ljumma havet. När djuren dog inbäddades deras hårdare delar (skal och skelett) i bottenslammet, varefter de förstenades till så kallade petrifikater, som kan hittas i mängder på Gotland, sök på fossil.



Av sådana förstenade djur känner man till omkring 1.500 olika arter, t ex trilobiter (utdöda kräftdjur, bilden ovan), bläckfiskar, musslor, snäckor, koraller, havsliljor och armfotingar. Man har också funnit förstenade lämningar av lågt stående fiskar, skorpionarter med mera. Även förstenade växter från denna tid förekommer, men endast kalkalger.

Det kan kanske vara skojigt att känna till att tidsperioden Silur fordom kallades för Gotlandikum.

/text Bernt Enderborg, foto Björn Pettersson