Rabbis kallas vildkanin på fastlandet. Sådana planterades in på Gotland i början av 1900-talet varvid populationen formligen exploderade, de är flitiga vid sina sysslor, men den är inte längre lika talrik som i mitten på 1900-talet, då det vid enstaka större jakter kunde skjutas över 1000 sådana per dag.



De förekommer på många olika ställen men verkar ha förkärlek för sandig mark. Rabbis är inte samma sak som Gotlandskanin.



Rabbis torde väl för de flesta svenskar utgöra ett annorlunda inslag i naturen, allra helst sena kvällar och tidiga morgnar då man kan få se dem skutta praktiskt taget överallt, såvitt nu inte virussjukdomen myxomatos tillfälligt slagit ut stammen.



Det kan vara värt att hålla reda på att det heter en rabbis men också flera rabbis. Det kan således vara gott om rabbis men ibland ser man bara en rabbis. Ytterligt sällan sägs rabbisar, rabbisen, rabbisarna eller nåt annat krångligt.



Rabbis har fått sitt namn från engelskan eftersom den är inplanterad i den gutniska faunan från ett sådant namn.

Linné tog sig för att döpa djuret till Lepus cunicules. På latin betyder lepus hare och cuniculus betyder kanin - harkanin.

Romarna lärde känna kaninerna i Spanien och den spanskfödde romerske skalden Marcus Valerius Martialis, född omkring 42 e.Kr., som var en berömd epigramdiktare skrev: "Gaudet in effosis habitare cuniculus antris", dvs kaninen tycker om att bo i utgrävda hålor - något som stämmer alldeles utmärkt.

Som alla läsare av Sagan om ringen vet fångade Sam Gamgi några "kanicklar" att göra en gryta alldeles innan han ser en Olifant och träffar Faramir (i filmen tror jag inte att just detta kommit med medan däremot Gollum fnyser åt potatis (chips) och Sam får äntligen se en olifant). Den "kanickel" Sam tillagade var i alla fall en sådan som på bilderna ovan.

Det är lätt att känna igen spåren efter en rabbis försåvitt du inte tror att de är stora som harar.

/text och foto Bernt Enderborg