När man funderar på eller skriver om gotländsk, gutnisk, historia så är inte alls bristen på material, böcker, skriftliga dokument och lämningar från hedenhös problemet. Det finns rätt mycket av allting, spekulationerna har haglat sen 1500-talet.

- Men vem var dom? Hur såg de på saker och ting, dom som ristade stenar och byggde sig en kyrka i Novgorod?

Som tur är har vi det förspänt på Gotland. Såväl Gutasagan som Gutalagen har med saker att skaffa som trillar tillbaka till mörksens tider.

Men det här är svårsmälta saker, Gotlands egensinnighet och storhet. Jag skall ta ett exempel från en C-uppsats från Uppsala, Institutionen för arkeologi och antik historia, skriven 2004 av Lars-Bertil Nilsson. I ett stycke som handlar om myntning skriver han:

"År 1161 erbjöd hertig Henrik Lejonets Gotland en fri handel i det nygrundade Lübeck. Tre år tidigare hade Sverige, Norge, Danmark och Ryssland fått samma erbjudande. Gotland tackade dock nej till detta erbjudande, men när Lübeck etablerade en handel med den baltiska sidan och fick en ökad makt över handeln i Östersjön på 1200- talet, blev Gotland på grund av sitt läge en naturlig mellanhand."

Jag har inte studerat uppsatsen särskilt ingående (det kan du göra här i en pdf-fil) men just ovanstående är helt enkelt fel, se Artlenburgprivilegiet 1161. Men sånt kan vara alldeles detsamma. Guteinfo håller på att studera Gutalagen i originalspråk varför det kommer artiklar om denna framöver, bl a om sakrätt 900 år före den förträfflige Torgny Håstad föddes.

Det är detta som är så spännande med Gotland. Trots tonvis av skrifter med förhoppningar om att Gotland alltid tillhört det ena eller andra, påverkats av än det ena än det andra, träder skeppen och gubbarna fram ur stenarna som oberoende storheter.

Stenen på bilden finns på Roma kungsgård, som du näppeligen kan missa om du tar väg 143 - en hel stapel av intellektuella skyltar finns längs vägkanten ett par mil öster om Visby.

/text och foto Bernt Enderborg