Ljugarn strandridaregård
Museer - Ardre - Nära - Karta
Den gamla Strandridaregården i Ljugarn är numera tullmuseum tillika geologiskt dito.
En strandridare var en sorts tulltjänsteman vars uppgift var att stoppa smuggling. Huvudbyggnaden på Ljugarns strandridaregård uppfördes i mitten av 1700-talet och visar en sådans bostad som den såg ut.
Fritt inträde!
Strandridare på Ljugarn har varit bl a
Hans Kiörsner - 1728-1739
Johan Staaf - 1735-1739, Södermanland
Nils Lundborg - 1739-1742, Västergötland
Didrik Örner - 1742-1758
Lars Strömberg - 1758-1790, Västergötland
Olof Ekelund - 1790-1793
Här är ett utdrag ur Reglemente för stora Siötullsbetiente (gammalt värre):
Strandridare åligger:
Ei måge de, vid Tjänsternes förlust, övfer en dag tillika ligga stilla i sina hemwister. Beträdes de med otrohet, straffas de..."
De kan inte ha varit för populära, Strandridarna, och samtidigt är ju reglementet är effektiv beskrivning över hur det stora landet i väster har sett till att Gotland utarmats, ty Gotlands forna storhet under såväl bronsåldern som vikingatiden byggde förstås på att det var vad vi i dag skulle kalla ett frihandelsområde. Det var förbjudet i Gutalagen att ge sig på köpmän som kom till Gotland för handelns skull, dessutom hade besökande köpmännen ovillkorlig rätt att använda en bit av stranden för att lossa sitt gods.
I något av dessa uthus återfinns det geologiska museet med fina fossiler.
Passa förresten på och köp rökta flundror i hamnen bredvid (om inte EU har förbjudit det), som sedan kan spisas ute vid raukfältet Folhammar.
En strandridare var en sorts tulltjänsteman vars uppgift var att stoppa smuggling. Huvudbyggnaden på Ljugarns strandridaregård uppfördes i mitten av 1700-talet och visar en sådans bostad som den såg ut.
Fritt inträde!
Strandridare på Ljugarn har varit bl a
Hans Kiörsner - 1728-1739
Johan Staaf - 1735-1739, Södermanland
Nils Lundborg - 1739-1742, Västergötland
Didrik Örner - 1742-1758
Lars Strömberg - 1758-1790, Västergötland
Olof Ekelund - 1790-1793
Här är ett utdrag ur Reglemente för stora Siötullsbetiente (gammalt värre):
Strandridare åligger:
- "...at flitigt och oförsummeligt berida deras districter och tilse at ei något oförtullat Gods vid Stranderne på förbudne ställen må inpracticeras;
- at efterspana, om något sådant hos de wid Stranden och Siö-kanten boende kan vara uplagdt;
- at hafwa hvakande öga på Stranden, i synnerhet då de förmärcka någre Fahrtyg i Neigden, samt fligt uppassa, hvarest de ämna lägga till lands;
- at när de icke finna något hos sig passera, äfven begifva sig et stycke in på hwars annars districter såwida den där förordnade Strandridaren ei finnes wara på den kanten och sålunda med samnad hand söka Kronans intresse.
Ei måge de, vid Tjänsternes förlust, övfer en dag tillika ligga stilla i sina hemwister. Beträdes de med otrohet, straffas de..."
De kan inte ha varit för populära, Strandridarna, och samtidigt är ju reglementet är effektiv beskrivning över hur det stora landet i väster har sett till att Gotland utarmats, ty Gotlands forna storhet under såväl bronsåldern som vikingatiden byggde förstås på att det var vad vi i dag skulle kalla ett frihandelsområde. Det var förbjudet i Gutalagen att ge sig på köpmän som kom till Gotland för handelns skull, dessutom hade besökande köpmännen ovillkorlig rätt att använda en bit av stranden för att lossa sitt gods.
I något av dessa uthus återfinns det geologiska museet med fina fossiler.
Passa förresten på och köp rökta flundror i hamnen bredvid (om inte EU har förbjudit det), som sedan kan spisas ute vid raukfältet Folhammar.
/text Bernt Enderborg, foto Björn Pettersson