Visne ängar eller Visna ängar eller Visnare kan man betrakta lite som ett kombinationsställe, om man vill, där man kan få del av historiska vingslag och botaniska överraskningar.

Ängarna bjuder en skön promenad - pappersguide finns i en låda å stället - och de historiska lämningarna är tydliga och enkla att se.

Trots att man kan köra ända fram till grinden med bil så får väl ängarna sägas ligga i skogen, eller åtminstone halvvägs till skogs, ty ofta är det ju så att vi gutar i stort sett går och trampar på fornlämningarna eftersom vi bor på ungefärligen samma ställen åtminstone sen vikingatiden.

Visne ängar ligger längs en gammal väg mellan Alskog och Ala, som alltså går över såväl Visne som Fjäle ängar, men det finns inte längre någon farbar väg mellan båda dessa besöksvärda platser.



Fram till 500-talet e Kr var det liv och rörelse i Visne ängar säger sakkunskapen, då fanns det minst fyra gårdar som låg ett stycke från varandra omgivna av åkrar och ängen. I öster, där det nu är uppodlad myrmark, glittrade en långsträckt sjö och åt nordost fortsatte vägen fram till Fjäle, där nästa gård fanns.

Delen "Vi" av ordet "Visne" sägs ju, allra helst och högst om Visby, betyda "heligt ställe" eller så. Men det finns andra tolkningar också, träsk-, eller sumpmark är en, men det låter ju inte lika häftigt som ett offerställe där man säkert ströp jungfrur för att ovanifrån framtrolla högre nativitet.

På bilden ovan syns grunden av ett järnåldershus tydligt - det största huset i Visne ängar är 23x12 meter. Ibland kallas ju dessa husgrunder för kämpgravar, vilket de upplysande informationsskyltarna från Länsstyrelsen, statens förlängda gripklo, sägs bero på att gutarna fordom trodde att det låg jättar (kämpar) begravda i dem.

- Tjena!

Det känns uppfriskande att man inte behöver läsa 18 malplacerade citat från de isländska sagorna i det lilla guidehäftet som finns på platsen, vilket härmed tilldelas ett guldhjärta (det är Lousie Berry på Gotlands Länsstyrelse som har skrivit texten i häftet).



I en liten bäck återfinns en sten med s.k. sliprännor. Forskarna är inte säkra på till vad de har använts - kanske något praktiskt som att slipa svärd eller så, eller astronomisk observation om måne och sol, ingen vet säkert (astronomi säger Nationalencyclopedin).

Man har hittat omkring 3.700 sliprännor på Gotland - de återfinns i stora granitstenar och slipade direkt i kalkberget. Något man dock med säkerhet kan säga är att om fornfolken har slipat svärd eller dylikt i dem, så har de slipat en ofantlig mängd sådana.



Mellan de fyra olika gårdarna gick en väg, den syns än i dag som en fördjupning i marken, och vid vägkanten stod två bildstenar, vars rester syns på bilden ovan. Som synes har man släggat av bildstenarna vid roten och gjort av överdelarna någonstädes, kanske har de byggt in dem i kyrkan (det förefaller ganska vanligt).

Om man inte går och drömmer med näsan i luften så kan man få se vätterosen sticka fram sina blommor mellan fjolårslöven. Det är en helt igenom underlig växt. Vacker, säregen - alien på något sätt, sa Qwiba.

Men faktum är att den finns ända upp till Dalälven i norr följande hasseln. Nåt som kan vara roligt att känna till är att den kan ha blommor under marken som dock aldrig öppnar sig, men ändå - underjordisk blomning.

Men så är det förstås.

Gutasagan säger förresten att utvandrarna småningom fann sin plats i Grekland. Krimhalvön vid Svarta havet hörde till Grekland vid tiden ifråga och händelsevis bodde östgoterna där innan de blev bortkörda av hunnerna, och återigen gav sig ut på vandring - i början av 400-talet välte de Rom över ända.

Honungsblomster heter så för att den med sin honungsdoft lockar till sig allehanda kryp, främst små parasitsteklar och flugor säger Floran. Blomman är en av våra minsta orkidéer och kan bara göra sig gällande i kortvuxen ängsvegetation som den plättvis i Visne ängar.

/text och foto Bernt Enderborg