En kilometer väster om Rone kyrka (kyrktornen alltid i väster) ligger på höger hand några hundra meter ner på en liten väg ligger Ogges äng (Ogges är ett gårdsnamn).



Alla gutniska ängar är förvisso biologiska eldoradon, åtminstone med svenska mått, och andetagen är läkande. Gå ut med din själ och gläd dig!

Mitt besök skedde tidigt på året, i början av maj, varför jag inte kan vittna om den blomsterprakt som sägs finnas i änget, men så är det alldeles säkert.



Liksom i så många ängen, så gott som alla, finns det spår av mänsklig verksamhet sen åtminstone järnåldern. Det ser ut att gå en uråldrig väg i västra delen, du ser den alldeles bredvid bryan, men jag gick inte runt hela änget och såg om det fanns kämpgravar, något som inte skulle förvåna. En malstain låg bredvid ett träd - och det är liksom Gotland i ett nötskal: fornlämningar överallt.



Det är traktens skolungar som, åtminstone på våren, hjälper till att hävda änget, dvs de får ledigt en dag från skolan för att faga (räfsa) änget. Jag antar att de flesta ungar tycker att det hela inte är nåt vidare, men om de visste att de tar aktiv del i traditioner som säkert kan sträcka sig tillbaka till Jesu födelse kanske det skulle vara roligare.

Ty det är ju genom traditionerna som vi kommunicerar över generationerna. Äntligen färdigt, sa en viking, men fint blev det; äntligt färdigt sa en medeltidsman, men fint blev det - och fint är det nu också, och vi får hoppas att ungarna om tusen år säger samma sak.



Om du tar och tänker efter: visst är kyrkan uppe på backen kultur sen vikingatid och medeltid, men änget är lika synbart och har antagligen den dubbla åldern, dvs någon har tagit hand om änget så länge, kanhända ända från äldre järnåldern.

/text och foto Bernt Enderborg