Gotland tycks genom tiderna ha haft en ganska självständig hållning gentemot kyrkan, också under - eller kanske mera på - den katolska tiden, dvs före den danska reformationen.

På sidorna om Gullstaini skriver vi att längdmåttet aln först 1735 fastställdes i en svensk förordning till exakt 0,593802 meter. Men det fanns en gutealn långt före den rikssvenska, ty med runskrift som säger att "Hitta ier ret gota aln" sitter det en sådan på porten till Stånga medeltida kyrka. Envar kan fortfarande gå dit och skaffa sig måttet 55,5 cm eftersom en gutealn är av just denna längd. Den svenska alnen var alltså lite längre, men det var först 1735, runorna om "ret gota aln" tör väl vara minst ett par hundra år äldre.

En annan sak som är skojig är översättningen av runorna, som ju säger "gota" när det borde stå "guta" och så används uttrycket: "Hitta ier". Och det är ovanligt för just detta uttryck brukar tillskrivas det självständiga Fårömålet, som det inte alls är säkert att en sudergute förstår. Om t ex en Fåröbo parodiseras och skall säga "denna skinnmössa" så låter man honom säga "Hittajära skinnmyssa".

Det står "gota" i runskriften. Att goter och gutar delvis och ibland är en och samma sak funderar ännu forskarna på hur det kommer sig, ty ordvalet varierar rätt fritt i gamla texter. Man kan t ex nämna Novgorodkrönikan från 1100-talet där fastlandssvenskar menar att goter i just denna text är lika med gutar (för annars kan det vara gutarna som är de mångomtalade ruserna och därmed Rysslands grundläggare), en helt annan sak är det fortfarande enligt fastlandssvenska skribenter i det som kallas goternas stamsaga ty På 500-talet e.Kr. skrev en herre vid namn Jordanes att goterna utvandrade från ön Gothiscandza innan de kom till Weichelområdet (Visla). Jordanes säger att denna ö ligger rakt utanför Weichels mynning och att den ser ut som ett citronblad. Gothiscandza kan förresten betyda "Gotländska kusten", ett namn som gutarna använde på sin ö i traktater långt fram i medeltiden. Och vidare skall vi nämna att det i vår egen krönika, Gutasagan, sägs att en stor utvandring har skett någon gång under tidens envetna gång - därtill har vi hittat ett par tusen övergivna hus från århundradena efter Kristus. Men att gutar och goter skulle vara samma sak är inte allmänt godtaget.

Nåväl, om översättningen är korrekt är inte gott och veta, men det borde stå på alnen att: "Detta är rätt guta aln".

Hitta ier ret gota aln
För att återknyta till gutarnas religiösa självständighet kan vi påminna om att Jesus själv blev ju förbaskad på månglare och kastade ut dem från templet vid något ilsket tillfälle. Tycka vad man vill, men att sätta upp det rätta måttet på en kyrkport påminner nog om affärsverksamhet och det skulle inte förvåna om präster och pastorer i tidigare århundraden har anställt frågor om detta. Men det får de så gärna göra så.

Vi får tillägga att det är en kopia som hänger i Stånga, originalet är annorstädes, så nu vet alla kulturtjuvar det.

Aln är ett rätt bra mått. Visst skiljer det några centimeter hit och dit, men tänk på saken. Från armbågen till fingerspetsarna, underarmen, och man har alltid måttet med sig. Det är ju ingen mikrometerskruv precis men visst händer det att man frågar sig i meter hur långt något är.

Språkforskarna säger att såväl aln som fot och tum är utgamla måttenheter, och tillägger dessutom att armbåge är en förvanskad form av "alnboghe". Århundradena efter Kristi födelse sa grekerna "oléne", romarna "ulna", bådadera betyder underarm, och Wulfila som översatte delar av Bibeln till gotiska på 300-talet skrev "aleina" (Matt. 6:27).

Måttet heter alltså underarm. Håll med om att det är lättare att föreställa sig längden av 2 alnar än 111 centimeter (sätt ihop fingrarna).

Allting var bättre förr!

/text och foto Bernt Enderborg