Öster om Herrviks fiskeläge, och nästan allt annat också, ligger Kuppen i ett varierat och vackert kustlandskap, såväl öppna stenstränder som skogar och kalkhällar. Sitt namn har det efter en kopp i bestämd form - Kuppen.



Det är ett ställe för promenader, ett vackert och annorlunda landskap. Utanför ligger Östergarnsholm med sina fyrar, strandgrottor och plättvis lysande vita stränder, och i skogen till vänster på bilden är varje tall individuell, ingen någon annan lik.



I kalkhällarna kan man se istadiga vågors strandgrytor, under försommaren plaskdamm för paddyngel. Ett stycke stenstrand, ett stycke kalkhällar, ett stycke klippor - precis sånt man drömmer ibland, som Bergman.



Klipporna som tar vid och hänger runt Herrvik är dramatiska - nedrasade block, utskjutande kanter. Det är inte fjällhögt, men man håller reda på ungarna.



Ett par kilometer ut ligger Austagansholm (Östergarnsholme) och lyser med vita stränder. Så där blir stränderna när livet av någon anledningen inte vill klättra upp från havet just där - det kan bero på vågor, strömmar, djup eller nåt sånt. Vanligen är ju inte Gotlands stränder kritvita, men om inte livet var så enständigt skulle de vara just jämt detta. Det är den västra fyren på bilden, strax till höger om grottorna.



Gutasagan börjar ju med att tala om att längst i det förgångna var Gotland förtrollat (eluist) men lite av det förtrollade verkar ha dröjt sig kvar. Det är närmare till Balticum än svenska fastlandet.

Om du undrar vad det är för en rykande fabrik du ser i norr så är det Cementa, silosarna i söder är Ronehamn och ute på havet drar lastfartyg förbi (se Sea of Plenty).

/text och foto Bernt Enderborg