Det är förstås frestande för en gute att börja beskrivningen av medeltiden med ett citat av Shakespeare - Something is rotten in the state of Denmark (Hamlet) - men vi ska inte göra det. I stället skall vi fundera över varför medeltiden överhuvudtaget började, vad var det som liksom satte igång det hela? Men först, vad är medeltiden?

Så här sägs det på den skattefinansierade sajten Historiska spår som är avsedd att guida våra gutniska skolungar i historia:

Medeltiden räknas från den tid då man anser att Gotland (och resten av Sverige) blivit kristnat fram till ca 1525 då reformationen av kyrkan satt igång. (Reformationen kallas övergången från den katolska tron till den lutherska ) Medeltiden kom att bli en rik och blomstrande period för Gotland. De gotländska vikingarnas handel hade lagt grunden för en god ekonomi och handeln utvecklades allt mer. Gotland var löst knutet till det svenska riket men ö-läget gjorde Gotland ganska självständigt."

Medeltiden på Gotland är tydligen svensk enligt Historiska spår; se i stället vår Översiktssida. Gotland var löst knutet till det svenska riket till 1361, då dansken invaderade Gotland, varefter det var danskt till medeltidens slut (Historiska spår råkar förresten glömma Röcklinge backe 1313).

Kristendomen - moralsystem
Det är snabbt sagt att kristendomen startade medeltiden. Vi blev kristna och därigenom anpassade sig de vilda vikingarna till mera civiliserade normer för samröre med länder och folk. Men man stöter på problem när man upptäcker att det där med att folk skulle ha blivit moraliska i vår mening inte alls stämmer. I själva verket blir det bara värre hela tiden. Så länge kristendomen har funnits har präster stått på varsin sida av slagfälten och nedkallat Guds hjälp för det egna landets armé. Och någon moral har just inte fastnat. Jesus skulle utan vidare säga att världens herrar inte har några öron, det är bara att läsa nyheterna (det var därför han sa åt dig att tänka själv). Att vi skulle ha blivit ett enda dugg bättre eller vänligare sen vikingatiden finns det inte ett enda belägg för.

En av nyheterna med medeltiden på våra breddgrader var att det kom ett system som möjliggjorde att man kunde styra över stora landområden i stället för småområden, där småkungar kunde rida runt och slå in skallen på opponenter, nämligen den katolska kyrkan. Liedman, se nedan, säger att den "del av kristendomen, som fick sitt huvudsäte i Rom, utvecklades först under 900-talet och 1000-talet till en effektivt fungerande helhet". Före den tiden kunde i och för sig en och annan missionär ta sig till Norden och predika det glada budskapet, men någon världslig makt bakom orden hade de inte, Ansgar misslyckades som bekant.

De kloster som slog sig ner i Sverige på 1100-talet förefaller faktiskt ha velat sprida kristendom med utbildning och goda exempel, se t ex Roma kloster. Annat blev det när Romerska kyrkan kom med biskopar, prelater, höga hattar och annat märkvärdigt. Men det är att missuppfatta saker och ting att jämföra medeltidens biskopar med våra dagars genomlärda och stillsamma herrar och damer. På medeltiden var det nog oftast fråga om krigarbiskopar med stående privatarméer. Somliga 1500-talsbrev av biskop Brask finns ännu för läsning och där är det emellanåt fråga om kaststenar, bröstplåtar och krigföring i fält.

Motsättningar mellan påve och den världsliga makten
Liedman säger också att ett utmärkande drag för åtminstone den kontinentala medeltiden var den ständig pågående striden mellan påven och denna världens kungar och furstar. På det hela är det väl inte så där intressant för oss nordbor, för oss gutar är dessa strider i stort sett ointressanta, åtminstone sett ur statsrättslig synvinkel. Det var ingen på Gotland som brydde sig om gränsdragningar av makten mellan kyrkan och staten, förutom i småfrågor som horsbrott och liknande, och det tillkommer att gutarna hade ett avtal direkt med påven om hur tiondet skulle erläggas och användas. Hur gutarna hade lyckats utverka detta tycks inte gå att få reda på, inte heller hur gammalt avtalet är.

På Gotland fanns ingen biskop stationerad under medeltiden; det är mer intressant än vad man först tänker sig. En synnerligen intressant och lika missbrukad historia i Gutasagan är om hur det gick till när Gotland skaffade sig en biskop, se Närmaste biskop. I korthet går berättelsen ut på att gutarna lade sig under Linköpings biskop eftersom han var närmast, därefter begränsas biskopens rättigheter ordentligt - gutarna betalade inte biskopstionde och vid biskopsbesök som skulle ske vart tredje år fick han inte ha med sig mer än tolv man. Någon biskop med privatarmé ville gutarna uppenbarligen inte veta av.

Nästa berättelse i Gutasagan handlar om att efter att gutarna tagit sig en biskop åtog de sig att följa med svea konung på korståg, en Gudi behaglig gärning, dock som vanligt med en hel radda undantag så att de i princip kunde avgöra själva om de ville fara med på härtåget eller inte, se Ledungsflottan. Denna bestämmelse används ofta av landspatriotiska skrivare för att förklara att Gotland knutits allt närmare sveamakten, dvs underställt sig svea konung ännu mer än att betala en väldig låg skatt årligen för handelns skull, se skyddslandet.

Man kan dock gott fråga sig om detta inte är ett väldigt svealändskt sätt att se på det hela. Varför stationerade inte kyrkan en biskop på Gotland? Det råder inget tvivel om att Gotland så att säga hade råd med en biskop under medeltiden, och det är därför denna del av Gutasagan är mest intressant för vad som faktiskt inte står, dvs att Gotland inte tillät någon biskop att slå sig ner på ön - hade gutarna i stället underställt sig Hamburg-Bremen så hade nog en biskop stationerats på ön. Det fanns alltså ingen biskop på plats som kunde skapa en överstatlig organisation eller med riddares hjälp avtvinga gutarna skatt. Någon sådan var inte välkommen, medan däremot en biskop som vart tredje år invigde kyrkor och annat sånt och därför fick en slant godkändes, såvitt han inte kom med mer än tolv man.

För skoj skull kan du tänka på att dessa historier om biskop och ledung häpnadsväckande nog används för att förklara att Gotland knutits allt närmare Sverige, när berättelserna rimligen visar att Gotland var fristående. Någon biskop tillät man inte och korståg åkte gutarna på om de fann sådana dumheter stå i överensstämmelse med egna intressen.

Statssystem och städer
Ibland sägs feodalism vara utmärkande för medeltiden, men det är inte tillämpligt varken för Sverige eller Gotland. Något system där kungens vasaller i stort sett härskade som slavägare över bönderna fanns inte hos oss. Måhända kan vi dock sägas ha en sorts byråkratfeodalism i dag, där ju lealösa kommunala planer, EU-bidrag och skattefinansierad regional utveckling används för att styra utvecklingen av några få individer i enlighet med eget tyckande.

Sven-Eric Liedman säger i den utmärkta boken "Från Platon till kommunismens fall", som handlar om politisk idéhistoria (läs den!), att ett av de utmärkande dragen för medeltiden är att då den "antika kulturen i stor utsträckning varit en stadskultur, domineras Europa under medeltiden ända fram till 1100-talet av en landsbygdskultur, koncentrerad till kloster och jordagodsen".

Liedman räknar medeltiden ungefärligen från 400-talet till 1200-talet medan i Sverige, och säkert i alla andra länder, trasslar man till det hela med lokala indelningar av många tidsperioder, t ex folkvandringstid, Vendeltid, vikingatid.

Däremot kan man säga att medeltiden i Sverige har att göra med katolicismen, dvs medeltiden sammanfaller i stort sett med att Sverige var ett katolsk land, och bl a så är katolicismen ett övergripande statssystem som växte fram ovanpå ruinerna av det romerska riket.

Inga politiska doktriner
Liedman utpekar som ett sorts kännetecknen för medeltiden att det inte fanns några skrifter rörande politisk teori. Antikens skrifter började inte studeras på detta sätt förrän långt efter 1000-talet (Aristoteles) och Augustinus Bekännelser och Gudsstat hör 400-talet till.

Vill man veta något om medeltida stater, statsrätt, politisk teori osv så får man studera detta genom den bevarade lagstiftning som finns. Och här har Gotland det bra förspänt, ty Gutalagen är Sveriges äldsta landslag, så att säga, och där beskrivs det hela klart och tydligt för den som gitter läsa.

Gotland - ett knepigt ställe
Gotland är som bekant inte särskilt stort, 17 mil på längden och 5 mil som braidast. Det skulle ha varit möjligt för t ex en hårdhänt viking att bli envåldskung över Gotland. Emellertid finns inget som säkert bevisar att det har funnits kungar på Gotland. Historieförfattare på 15- och 1600-talet berättar om kungar, men om det är sant vet vi inte. Det är möjligt att Beowulf och därefter Wiglaf utgör två namngivna kungar, men det hela är omtvistat och inte heller vet vi vad som menas med kung i dessa skrifter.

Ytterligare ett problem är att om man funderar och skriver om dessa ämnen så blir man vanligen utpekad som en stollig lokalpatriot. Det beror inte alls på att spekulationerna skulle vara livligare än t ex den historia som dagens skolungdom får lära sig, utan på att genom spekulationerna kommer man inte undan att det fanns ett någorlunda demokratiskt statsskick på Gotland minst ett halvt millennium före övriga Norden.

Sistnämnda betyder inte alls att det inte fanns motsvarigheter annorstädesstans i Norden, inte alls, men som stat betraktat leder spekulationer i dessa frågor till att Gotland är den äldsta statsbildning som finns i Norden. Och återigen, det finns inget som hindrar att man ser t ex Västergötland, Sveariket som egna statsbildningar under samma tid.

Poängen med ovanstående är inte att bråka med andra områden, svearikets vagga och sånt, utan bara tala om att katolicismen tillförde statsrättsligt sett ingenting alls till Gotland. Det fanns så att säga inget större område man kunde beskatta, eller frälsa om du hellre vill det, ett centralstyre fanns redan och det största problemet: Gotlands statsskick var demokratiskt.

Det kan alltså knappast vara så att man proklamerade kristendomen som statsreligion på Gotland för att man ville möjliggöra större kontroll över land och folk - det behövdes helt enkelt inte eftersom det sen länge var genomfört då Gotland är ett begränsat landområde. Det var liksom naturligt.

Det står på sätt och vis i Gutasagan
Mig veterligt finns det inte något ställe i världen där det fastslås att kristendomen är statsreligion därför att man ville koncentrera makt. Men det är en praktiskt implikation, dvs införs kristendom (katolicism) så koncentreras makt.

Gutasagan, som är gutarnas krönika och antas vara nedtecknad i början av 1200-talet, anger anledningen till varför man införde kristendomen till Gotland. Där sägs att ännu medan gutarna var hedningar seglade de med köpmannaskap till såväl kristna som hedniska länder. Köpmännen såg de kristna sederna, somliga lät kristna sig och tog med präster hem (mer under Marias altare):

"þaut gutar hainir waru. þau silgdu þair miþ caupmanna scap innan all land baþi cristin oc haiþin. þa saghu caupmenn cristna siþi j cristnum landum þa litu sumir sic þar cristna Oc fyrþu til gutlanz prestj".

När gutarna införde kristendomen som statsreligion så var det inte alls för maktkoncentrationen skull. Det var sederna man ville åt. Givetvis betyder inte detta att gutarna satt i moralisk upphöjdhet och antog moralnormer efter fritt skön, det kan gott ha varit en anpassning till omvärlden, de viktigaste handelskonkurrenterna eller dylikt.

Men Gutasagan har ett stycke till som utvecklar det där. Ovanstående handlar ju om hur kristendomen kom till Gotland, och om hur alla gutar blev kristna sägs:

"Siþan gutar sagu crisna manna siþi þa lydu þair guz buþi oc leþra manna kennu tocu þa almennilica wiþr cristindomj miþ sielfs wilia sinum vtan þuang so et engin þuang þaim til cristnur".

Översatt blir det att sedan gutar såg de kristnas seder då löd de Guds bud och lärda mäns kunskaper, de tog allmänt kristendomen själv viljande utan tvång, så att ingen tvingade dem att bli kristna.

För Gotlands del kan man alltså utan vidare säga att medeltiden inte alls är någon slags statsrättslig omvälvning utan helt enkelt import av moralvärden. Att detta skulle ha skett före eller efter andra folk i Norden är nog i stort sett struntprat. Kulturströmningar i utkanterna vältrar fram i ganska jämn fart.

- Tja, förresten. Titta på fotot ovan en gång till. Himmelens svärd?

/text och foto Bernt Enderborg