Karlsöarna utanför Gotlands västkust är två marmorberg som trotsar väder och hav sen 400 miljoner år. Stora Karlsö är 2,5 kvadratkilometer annorlunda land. Det är mjuka kullar som på Hoburgen och knivskarpa klippor som Sigsarve strand, det är annorlunda allting, vita stränder och branter så gott det går med berg fyra gånger äldre än Kritaperiodens snövita klippor i England. Fotot är taget vid Hien.



Ett kort taget från hamnen på norra sidan, Norderhamn, som är det enda stället vanligt folk får lägga till. Bilden visar Austaberge (Österberget) som avgränsar Norderslätt, och där är det spännande.



Stora Karlsö har nämligen varit bebott i långliga tider, kanhända inte året runt, men i alla fall har man funnit en av Sveriges äldsta gravanläggningar på ön. Och Austaberge hyser strax ovanför hamnen grottan Stora Förvar, vars ingång visas på bilden ovan, med lämningar från åtminstone mellanstenåldern, över 5.000 år gamla benstumpar av människor har hittats i grottan; de äldsta benfynden är dock från 7.400 f.Kr, dvs kring 9.400 år gamla, grottan har använts i nästan 10.000 år.



Foto inifrån grottan. Det tar bara en liten stund att gå från hamnen till grottan, och man passerar bl a järnåldersgravar. En del av de benstumpar man hittade vid utgrävningen 1891 i det sju meter tjocka kulturlagret var kluvna på längden: se sidorna om kannibaler och jag lovar att inte äta upp dig. Grottans namn, Stora Förvar, är av tämligen sent datum men grottan i sig är det bästa stället i Sverige att besöka stenåldern på.



Foto uppifrån grottan ner mot Nordenhamn. Klipporna längst bort kallas Västaberge, Västerberget, som ramar in den slänt som kallas Norderslätt. Det är anslående.



Här är de mjukt istidsavrundade kullarna ovanför Norderslätt, där du kan se vindkraftsverken ända ut till Näsudden, och än längre om du är skarpsynt. Miljön är annorlunda, ty bergen har en annorlunda flora, annorlunda utseende, det är vänligt, torrt, kantigt och livsglädje samtidigt. Det är som om öns varma hjärta under 20 meter marmor pumpar ut liv mellan stenarna: väx! Du skall växa!



Jag fick i september hela tiden känslan av en andra vår. Inte stormande färg- och glädjefyllt utan bara som att en och annan tänkte "jag hinner nog". Men jag vet inte vad det är för en växt, kanske skall den blomma så här års.



Vi gick från hamnen över Norderslätt och vidare västerut till den gamla fyren som står ensam ovanför fågelklipporna; ett litet träsk här och ett stenbrott där.



Det är en skön utsikt från fyren längst uppe på Västaberge mot land. Du ser Klintehamn, Västergarn, dock ingenting norr om Högklint, och Lilla Karlsö.



Här är fågelklipporna alldeles bakom fyren. Det går inte att på ett kort visa hur högt det är när man inte har nåt att jämföra med, men det är väl 40 meter klippkant eller så. Du ser det vita på klipporna, det är därifrån fåglarna hoppar 15-20 meter rätt ner i backen. I september har dock fåglarna med sina ungar paddlat ner till södra Baltiska havet.



Därefter gick vi tillbaka till hamnen längs den norra kusten med dramatiska klippor, rasbranter och snövita stränder. Tillsyningsmannen med blåaste ögon och skägg som i Gamla Testamentet kom ut och önskade oss trevlig tillbakaresa och sa hej då. Han sa att den bästa tiden på Stora Karlsö är just nu, veckorna efter turistsäsongen, då man kan gå runt på ön utan restriktioner för fågellivet på Sveriges enda fågelberg. Han är fotograf och heter Aron Hejdström.

Vi rekommenderar Stora Karlsö - en vit kämpe i värmeväxlaren Östersjön, ett marmorberg med en av Sveriges längsta människohistorier, en plats för tankar och livet, en sorts kärleksförstärkare.

Ps. Det kommer fler sidor med bilder från Stora Karlsö, här är några tidigare: Naturreservatet, Gotlands största raukport och Årets vandrarhem 2004. Och slutligen tackar vi Kenneth Enderborg för segelturen! Ds.

/text och foto Bernt Enderborg