När det begav sig och med start 1906 var Bungenäs Gotlands största kalkbrott, där folk slet för dagligt bröd och pojkarna aktade sig för tågvagnarnas buffertar för att inte bli ihjälklämda. Nu är det ett landskap som är modernt och där den gångna tiden har lagt sordin på alltsammans. Det är 165 hektar tystnad, skog och hav.

Länsstyrelsen gillar det annorlunda växtlivet, fuktsänkorna och det artrika källkärret.



Man får inte köra ut med bil på själva näset, av någon anledning, utan den sista stumpen blir att gå om du inte vill låna en cykel gratis. 1963 tog Försvarsmakten över området, allmänheten ägde inte tillträde, vilket dock upphävdes för några år sen.



Kalkugnarna står kvar alldeles framför den stora kalkladan på 500 m² där man vanligen har konstutställningar men 2014 kommer det att dras igång musik med namn som bl a Stefan Sundström, Anna Tärnheim, Sarah Dawn Finer och Jakob Hellman.



Jag vet inte vad det är som gör dessa övergivna kalkbrott, dessa sönderbankade benknotor, stängda fabriksområden till utflyktsmål. Folk tar kort på rostigt trekantsjärn, stora bultar, trasiga fönsterrutor i väderbitna träramar och demolerad natur.



De uttjänta pirarna är farliga att gå ut på, det görs på egen risk ty det är farligt på riktigt. Håll för allt i världen reda på ungarna.



Det är en stump att gå eller cykla till annorlundaheten. Men det finns fler såna här ställen, nordöstra Gotland är perforerat av kalkbrott, som Hide, Smöjen och Furillen. Och alla platser bjuder sin egen annorlunda särart.



Bungenäs är omgiven av hav i tre väderstreck. På bilden ser du söderut, norrut ligger Fårö och rakt österut ännu mer hav ända in i Rigabukten, 15 mil till Ventspils Lettland och ungefär lika långt till Västervik, 17 mil till Stockholm i Sverige.

/text och foto Bernt Enderborg