Hallshuks fiskeläge
Fiskeläge - Hall - Nära - Karta
Nästan längst ut på Kappelhamnsviken södra udde ligger Hallshuks fiskeläge. Viken skär ett gott stycke in i land och för länge sen gick det en sund tvärs över Gotland mellan Kappelshamnsviken i väst och Vägumeviken i öst (se Lärbro socken, Barläst och Asunden).
Det är ingen naturhamn, ett ställe som gjort för ett fiskeläge, utan vid lite väder bör hamnen i stort sett vara oanvändbar. Det friskade i rätt ordentligt ett tag den 1 maj 2014 då korten till denna sida togs; två-tre meter höga vågor i stort sett alldeles utanför hamnen. Eftersom hamnen ligger oskyddad mot havets stormar och helveteslarm så är hamninloppet smalt: där seglar du varken ut eller in vid lite väder.
Under 16, 17- och 1800-talet gick strömmingen till varför fiskeläget var ett av Gotlands mest lönsamma. Men nuförtin äter inte folk strömming, havets silver, varför det inte är någon idé att fiska professionellt utan det är fråga om fritidsfiske också i detta läge.
De väderbitna fiskegubbarnas skojfriska leenden men också djupa sorg efter förlorade vänner finns liksom kvar i marken. Det känns när man går där. Uppe på backen står ett kapell byggt 1645 av drottning Kristina för att minnas de som försvann ute till havs på jakt efter strömming, torsk eller lax. Kapellet ligger kvar.
När det begav sig fiskade förutom gutar folk från Visby, Stockholms skärgård och Baltikum vid Hallshuk.
På båda sidor av fiskeläget finns rester av gistgardar, där man torkade nät, och trots att de bodar som finns i dag är från senare tid och pirarna från 1927 så lever kulturen lika envist som en urgute kvar.
Albert Eskeröd säger om fiskeläget i sin bok Gotländska stränder, Sthlm 1962, att det är ett av de äldsta på Gotland (det tror jag inte på) men också att det är "ett av de få där en fast fiskarebefolkning bor i anslutning till stranden med dess hamn och redskapsbodar".
Det fyrkantiga, grå kapellet syns till vänster på bilden.
1950 fanns det 14 yrkesfiskare, 1960 fanns 6 stycken och nu finns det inte nån.
Det är ingen naturhamn, ett ställe som gjort för ett fiskeläge, utan vid lite väder bör hamnen i stort sett vara oanvändbar. Det friskade i rätt ordentligt ett tag den 1 maj 2014 då korten till denna sida togs; två-tre meter höga vågor i stort sett alldeles utanför hamnen. Eftersom hamnen ligger oskyddad mot havets stormar och helveteslarm så är hamninloppet smalt: där seglar du varken ut eller in vid lite väder.
Under 16, 17- och 1800-talet gick strömmingen till varför fiskeläget var ett av Gotlands mest lönsamma. Men nuförtin äter inte folk strömming, havets silver, varför det inte är någon idé att fiska professionellt utan det är fråga om fritidsfiske också i detta läge.
De väderbitna fiskegubbarnas skojfriska leenden men också djupa sorg efter förlorade vänner finns liksom kvar i marken. Det känns när man går där. Uppe på backen står ett kapell byggt 1645 av drottning Kristina för att minnas de som försvann ute till havs på jakt efter strömming, torsk eller lax. Kapellet ligger kvar.
När det begav sig fiskade förutom gutar folk från Visby, Stockholms skärgård och Baltikum vid Hallshuk.
På båda sidor av fiskeläget finns rester av gistgardar, där man torkade nät, och trots att de bodar som finns i dag är från senare tid och pirarna från 1927 så lever kulturen lika envist som en urgute kvar.
Albert Eskeröd säger om fiskeläget i sin bok Gotländska stränder, Sthlm 1962, att det är ett av de äldsta på Gotland (det tror jag inte på) men också att det är "ett av de få där en fast fiskarebefolkning bor i anslutning till stranden med dess hamn och redskapsbodar".
Det fyrkantiga, grå kapellet syns till vänster på bilden.
1950 fanns det 14 yrkesfiskare, 1960 fanns 6 stycken och nu finns det inte nån.
En varning till badare
Strax ut i bit i havet tar pallkanten slut, en kontinentalsockel i miniatyr. Det innebär att det kan skapas livsfarliga underströmmar, särskilt vid lite väder, så bada inte där om det inte är absolut nödvändigt. Får underströmmarna tag i dig hjälper det inte ens om du heter Lars Frölander, du åker med i alla fall./text och foto Bernt Enderborg