Ihrebadens Restaurang & Vandrarhem på Gotland

Välkommen till Gotland!

klicka på bilderna

Inbördeskriget 1288
I Halla precis öster om Roma står en minnessten längs vägkanten och minner om ett inbördeskrig. Där står: "Här stod slaget mellan Gotlands bönder och Wisbys borgare 1288".

Världen

Innan vi fortsätter med inbördeskriget 1288 på Gotland skall lite sägas om vad världen hade för sig: Kejsar Rudolf av Habsburg erövrade Österrike 1281 och försökte också ta Schwiez, sagan om Wilhem Tell kan ha med detta att göra, 1282 utbröt det blodbad i Palermo som kallas den Sicilianska Aftonsången, Osman gav 1288 namn åt en turkisk stam vars regent han blev: Osmanerna. I Sverige var Magnus Ladulås kung, Danmark Erik Menved, Norge Eirik Prestehater, Polen var splittrat i sexton olika furstendömen och om ett årtionde kommer William Wallace att starta uppror i Skottland. I Kina regerade Kublai khan, som ju bl a hade besök av Marco Polo som småningom kom hem och berättade om papperspengar (idiot).

Inbördeskriget på Gotland

Oftast läser man i svensk historieskrivning att borgarna gav bönderna på pälsen och att de i sin tur fick en kostsam uppsträckning av sveakungen Magnus Ladulås för detta sitt tilltag. Är det sant det?

Gotland var en egen stat med eget styre, egen lag (Gutalagen, äldre än alla landslagar, som var i kraft och inte säger ett jota om någon kung eller kungliga rättigheter), och att Visby var en del av denna gutniska republik, ingalunda fristående på något sätt anno 1288. Det som kallas bönder på minneskorset är alltså fråga om republiken Gotland och det som kallas borgare är handelsmän, ungefär lika många tyska som gutniska.

Frågan är varför det blev inbördeskrig. Det har upprepats många gånger att Visby i enlighet med Hansans monopolsträvanden ville utestänga de gutniska handelsmännen från Visby. Så här säger Hugo Yrwing i boken Gotlands Medeltid (s 28):

"Inom denna framväxande stadshansa ville man ej tolerera konkurrens från bondeköpmän eller icke tyska köpmän i Västeuropa. År 1282 beslöt man i Stralsund, att ingen friser skulle kunna bli borgare i staden, och några år senare tackade städerna Kampen och Zwolle Lybeck för att friser och flamländare ej längre skulle få segla till Gotland och ej heller gotlänningarna ut i Nordsjön. Kampen och Zwolle önskade även stänga ute engelsmännen från Östersjön. Det var Västfrislands och Gotlands bondeköpmän, som denna lybska aktion främst riktade sig emot."

Det som dagligdags kallas hansan bildades inte förrän i mitten av 1300-talet, dvs stadshansan, sammanslutningen av städer, någon mäktig organisation med hundratals städer fanns inte i slutet av 1200-talet (men det sägs dock ha funnits sammanslutningar av enskilda handelsmän eller företag som kallades för hansa eller hansor).

Alfr. Theod. Snöbohm har en klarare anledningen till kriget i sin bok Gotlands land och folk, tryckt 1897, än vad som är brukligt: "Af ålder var handeln fri och utan band hos de frie gutarne, och den fria handeln hade, såsom vi visat, lyft ön till en högre grad av välstånd."

Även om Visby var en betydande hamn så var det ingalunda den enda på Gotland vid denna tid eller senare. Det som kallas Hansan hade nog ganska lite med Gotlands välstånd att skaffa, däremot förefaller den vara orsaken till kommande århundradens ekonomiska kräftgång, och det tog sin början just i kriget 1288. Inledningen till Visby stadslag innehåller lite översiktlig historia, precis som Gutasagan, och där sägs bl a att alla som kom till Gotland skulle ha rätt till en bit av stranden för sin handels skull. Alla svor den freden. Men det var förstås under den tid då Gutarnas Allting (Gutnaltinget) styrde och ställde, dåtidens borgare tycks inte ha kunnat tänka i sådana banor (bråket om borgarnas önskade idiotmonopol fortsätter långt fram i tiden).

Snöbohm fortsätter att beskriva motsättningarna mellan krigsparterna, först borgare sen bönder:

"Dess rika, dryga och stolta handelsmän och penningsfurstar, dess djerfva handtverkare, som bildade mäktiga skrån, sågo med ett visst förakt ned på bonden och ansågo sig stå på en högre ståndpunkt i samhället än denne samt ville inskränka hans fria handelsrätt, draga all utländsk handel till staden och betunga landtmännen med tullar och afgifter samt hindra och tillintetgöra landthandel, hvarjämte de inkräktade på böndernas närmast staden belägna jordar; men de frie, stolte odalmännen, som ej tålte att en kung skulle föreskrifva dem lagar, voro ingalunda sinnade att låta godtyckligt behandla sig av en hop krämare och handtverkare."

Just denna krigsanledning kommer igen i vad som kallas Visby underkastelsebrev, dvs förlikningen av parterna genom Magnus Ladulås. Där säger borgarna själva att krigsorsaken var att de "hafva omgifvit vår stad med murar och, genom att fördrifva de gotländske bönderna". För att utrycka det annorlunda kan man säga att borgarna ville ha monopol på den handel och det handelsnät som gutarna hade byggt upp, vars huvudhamn de hade förlagt till Visby.

Krämarna och handtverkarna lyckades inte stoppa det republikanska Gotlands handeln, de blev i fredsuppgörelsen skyldiga att betala krigsskadestånd, men ändå sägs oftast att krämarna vann inbördeskriget. Yrwing säger t ex (s 27, Gotlands Medeltid): "År 1288 bröt ett inbördeskrig ut. Visbyfranciskanernas årsbok talar om ett stort krig på Gotland mellan Visbys borgare och landsbygdens bönder, i vilket borgarna segrade och firade segern med en procession genom staden med jungfru Marias bild."

Det förefaller inte vara riktigt att borgarna segrade. Anledningen till detta påstående är den enorma ekonomiska utveckling över hela Gotland som fortsatte också efter 1200-talet och stannade först vid Digerdödens härjningar och Waldemar Atterdags slakt av den republikanska armén 1361. Om du inte tror på mig, så är du är välkommen ut till landet att kika på bl a närmare 100 kyrkor fyllda med konstverk.

På den här runstenen som finns infälld i det sydöstra hörnet av Halla kyrka står att någon blev dräpt av lybeckare. Kanske kommer stenen från slaget 1288 för gutarna använde runor medeltiden genom.

Sockenprästen i Vall, Hans Nilsson Strelow, författade en Gotländsk krönika som trycktes i Köpenhamn 1633. Den är utomordentligt danskvänlig, säger förstås somliga, men den innehåller i alla fall en del uppgifter om inbördeskriget som inte står att finna annorstädes. Han nämner t ex böndernas ledare vid namn: Olof Rangvalds i Tofta, Peter Harding i Vall, Mickel Takstens i Lärbro, Olof Gartarfve i Gammelgarn, Thomas Bilder i Lau och Häglef Qvinnegårda i Hafdhem.

Peter Hardings namn finns på en gravhäll vid kyrkogården i Vall och som klargör hans gärning ty på den sägs: "Han var en klippa för sitt folk genom sitt sinnes ståndaktighet. Jag ber, Kristus, du som är stenen: må den hemska underjorden inte skada honom i hans grav."

Över till kriget. Strelow nämner att slag stod bland annat vid Vinkels i Sjonhem och vid Högbro i Halla (där minnesstenen står, se kommentarerna nedan). Vid Högbro har det varit korsväg sen urminnes tider pga naturens beskaffenhet, men gården Vinkels i Sjonhem kan väl tyckas vara ett underligt ställe att ha ett fältslag på. Men Vinkels heter så därför att fordom gick den stora vägen söderifrån bakom Vänge kyrka vidare på bergknallarna vid kanten av den stora Brogårdsmyr och vinklade rakt västerut vid just jämt Vinkels i Sjonhem. Dagens uppbyggda väg som går tvärs över myren förefaller åtminstone mig vara någon slags pennstreckskonstruktion - i stort sett obegriplig, men kanske hade nutidens "krämare och handtverkare" sina randiga.

Visby hade i inbördeskriget hjälp av sina "speciella kamrater", bl a Lybeck, men Strelow säger att också bönderna begärde hjälp av härmästaren för svärdsorden i Livland, den tappre Conrad von Herzogenstein, som tillsammans med ett antal riddare anlände (se sidan om Kristi riddares gård).

Fältslagen utkämpades i april 1278, säger Franciskanernas samtida Diarum, men det påstås vara en felskrivning för 1288 - ett X har ramlat bort, mer om detta nedan.

Visbyfranciskaneras årsbok berättar översatt av Snöbohm i slutet av 1800-talet bl a att:

"1278; på samma år har varit stort krig på Gotland mellan Visby borgare och landsbönder, de hafva slagits inbördes i april månad på tredje söndagen efter påsk, och hafva borgarna segrat, till minne af hvilken seger en procession skett kring staden med den välsignade jungfruns bild, och slutligen hafva de blifvit förlikte genom konungen herr Magnus, och det har blifvit borgarena tillåtet att omgifva staden med murar."

Petrus de Dacia, prior i dominikanerklostret i Visby, säger Yrwing i Gotlands Medeltid, talar i ett brev till Christina av Stombelen också om ett stort krig mellan stad och land. Det sägs dock inget om vem som vann. Men den viktigaste urkunden, säger ovannämnde författare, är dock det dokument "som blev resultatet av Magnus Ladulås' ingripande i förhandlingarna efter borgarnas seger".

Vi har tittar lite i förlikningsinstrumentet, men först skall nämnas att olika författare har skrivit böcker om Gotlands historia och att de brukar tillskrivas dansk- eller svenskvänlighet eller utpekas som stolliga lokalpatrioter beroende på vem författaren anser "äga" eller ha makten över Gotland. Att Yrwing är svensk går inte att ta miste ehuru han tycks tävla med tyskar emellanåt (på 20 rader under rubrik "Visby bryter sig ur gemenskapen med ön" lyckas han på en ganska smal sida tre gånger skriva att Magnus Ladulås "ingrep", se förresten också 1313).

Vad står det ovan egentligen - vad skall man tro
Yrwing talar om "resultatet av Magnus Ladulås' ingripande" och då kan ju folk inbilla sig att Magnus med någon slags makt och myndighet ingrep. Men så kan det inte gärna ha varit (vi skall också tillägga att just ordet "ingripande" upprepas överallt av storsvenskar).

I själva verket hade Magnus Ladulås inga som helst konungsliga rättigheter på Gotland. Han hade inga soldater, inga fogdar, inte ens en enda konungslig byggnad på Gotland. Och om han ville Gotlands befolkning något så hade han inte ens rätt att skriva ett öppet brev, dvs ett brev att läsa upp på ting och i kyrkor. Inte ens svensk lag var gällande på ön. Det enda han hade rätt till var en låg ersättning för gutarnas handelsrättigheter i Mälaren med omnejd, se Handelsavtalet som vi diskuterar på sidan om Lokalpatriotism. För övrigt hade han inga som helst rättigheter på Gotland.

I själva verket satt ju Visby med sina förhanseatiska vänner, bl a Lübeck, och gutarna med Svärdsorden i Livland vid förhandlingsbordet. Det betyder rimligen att Magnus Ladulås inte ens skulle ha vågat "ingripa" även om han hade trott sig ha rätt till detta.

Vid den här tiden måste byggandet av Visbys dotterstad Stockholm ha varit i full gång; det var ju som bekant handelsmän från Visby som satte fart på det hela. Visby hade alltså stora handelsintressen att ta vara på. Och det gör dom också. De betalar krigsskadestånd till Gutarna och får betala något som kallas böter till Magnus Ladulås.

Det är ofta i historisk litteratur som det framgår indirekt att det var Magnus Ladulås som gav borgarna i Visby sin nådiga tillåtelse att bygga ringmuren. Men så var det inte. För det första fanns muren redan, det var bl a därför som inbördeskriget bröt ut, dvs borgarna hade något som liknade en möjlighet att utestänga gutarna från hamnen i Visby, och för det andra så var det gutarna som gav borgarna tillstånd att ha kvar sin mur - det är därför det står i en bisats ovan i Visbyfranciskanernas årsbok.

En annan underlig sak
Det står upprepat i många, många böcker att borgarna ville ha tull av gutarna för att de skulle få tillgång till Visby. Men det är aldrig någon som vet närmare besked om den där tullen, se Infördes tull till Visby 1288. Det är underligt.

Det beror förstås på att borgarna inte fick någon rätt att ta ut tull. Det hade i så fall stått i klartext i Visby underkastelsebrev.

Den 9 augusti 1288 nödgades Visbys ombud i förhandlingarna där Magnus Ladulås medlade skriva ett förpliktelsebrev på latin, vars början i 1800-talsdräkt lyder:

"Allom, som se detta bref, tillönskom vi, Visby stads föreståndare och rådmän, så gotländske som tyske, helsa och välgång med Gud, samt låtom komma till en hvars kunskap att, emedan vi hafva felat mot vår herre, svears och götars konung, som vi alltid viljom vara underdånige, lofvom vi af god tro i allt hålla, att den oförrätt vi af honom anses hafva honom tillfogat, nämligen att vi hafva omgifvit vår stad med murar och, genom att fördrifva de gotländske bönderna, åstadkommit något oväsende och förnärmat det kungliga majestätet, utan motsägelse och återfordran på bestämda, nedanför antecknade terminer betala två tusen mark rent och oförfalskat silver, i vanligt mynt..."

För den som tänker på sånt kan vi i förbigående understryka att det står "svears och götars konung". Borde det inte ha stått också "gutars" konung om detta hade varit fallet?

I brevet ovan åläggs förutom pengarna till kungen borgarna att betala krigsskadestånd till landet Gotland, något som väl får sägas ske ytterst sällan eftersom det ju är den påstådde segraren som blir skadeståndsskyldig. Och för den läskunnige så står det svears och götars konung, inte gutars, men sånt bortses det från när det förfäktas att Gotland alltid har tillhört Sverige - det förekommer också i vår upplysta folkmordstid.

Sen tidernas begynnelse var Gotland ett frihandelsområde. Alla som besökte ön för att bedriva handel hade rätt till en bit av stranden, om än där vore åker eller äng, utan tull och avgifter. I handelstraktater ingångna med andra länder så kallas Gotland inte alls för Gotland utan "Gutniska kusten". Under vikingatiden bodde inga handelsmän i Visby, det var ett fiskeläge och en liten hamn vilken som helst. Medeltidens handelsmän var bosatta runt hela ön, det finns lämningar av farmannahus här och var, men från och med högmedeltiden då Gotland blivit annekterat och den ekonomiska kräftgång har börjat så är många handelsmän bosatta i Visby och bedriver sin verksamhet därifrån.

I början av år 1288 stod fortfarande Visby under Gutnaltinget, republiken Gotlands riksdag. Den vanliga förklaringen att Visby införde tullar som inbördeskrigets upphov är en sorts skenförklaring för att vidmakthålla nutida tyckanden om efterblivna bönder.

Det var republiken Gotland, Gutniska kusten, som hade skaffat sig tullfria handelsrättigheter i Sverige, England, Ryssland och Tyskland (avtalsparterna hade givetvis tillförsäkrats likadana rättigheter) och det var Gutniska kusten som ägde handelsgården i Novgorod, långt äldre än Östersjöhansans kontor och handelsupplag.

Det kan inte ha varit något problem för de gutniska farmännen förstå att Visby ville ha betalt för att upprätthålla hamn och en säker marknadsplats, locka till sig handelsskepp (gutarna betalade ju skatt till svearna av denna anledning). Ännu i dag läggs det ner ofantliga belopp på att underhålla hamnen i Visby.

Inbördeskriget startades för att, alldeles som det står i underkastelsebrevet, att borgarna hade omgivit staden med murar och fördrivit bönderna.

Ringmuren bör rimligen från början ha uppförts i försvarssyfte och Gutnaltinget, dvs bönderna, har förmodligen godkänt detta. Det är till och med troligt att bönderna var med och byggde eller finansierade muren eftersom de hade egna handelshus i staden; de hade också hand om S:t Göran och möjligen också Helgeand, se Kristi riddares gård. Emellertid insåg borgarna att muren kunde användas till mer, dvs utestänga de handelsmän/bönder som hade skapat handeln och därigenom berika sig själva, eller som det sägs i underkastelsebrevet: "fördrifva de gotländske bönderna".

Borgarna ville alltså ha monopol på handeln i Visby och därigenom sätta ur kraft den gamla regel som till och med återges i Visby stadslag flera hundra år framåt i tiden, nämligen att alla skulle ha stranden fri upp till tolv famnar för att kunna göra affärer.

Den som vill kan alltså säga att anledningen till inbördeskriget 1288 var att borgarna satte sig över grundlagen och försökte omvandla Gotland från en fri handelsstat till något slags monopol i Visby, alldeles som stadshansan byggdes upp.

/text och foto Bernt Enderborg