För länge sedan fanns det gott om lövskog på Gotland. Avverkning till virke och brytning av odlingsmark har gjort att det knappt finns någon ursprunglig lövskog kvar. Man kan dock se lövskog där ängen övergivits och betesmarker fått växa igen. De flesta platser är i ett tidigt utvecklingsskede och svåra att ta sig fram i eftersom sly bildar ogenomträngliga murar av vegetation. Där det förut fanns gläntor, växer slyn som tätast.

Om det finns stora trädkronor som skuggar marken är chansen stor att man träffar på ramslöken (Állium ursínum) i sådan omfattning att den slagit ut tidigare mångfald av växter. I den lummiga och rofyllda lövskogen kan man få höra en mängd olika fåglar bl a mesar, flugsnappare, starar och skogsduvor.

Kravet på att skogsbruket skall vara lönsamt har kraftigt förändrat landskapsbilden. I dag finns det väldigt få, om ens några, orörda "naturliga" lövskogar på Gotland. Fram till 1984 fanns det en lag som angav att man skulle ersätta lövträdsbeståndet med mera ekonomiska trädslag, något som ofta ledde till att man avverkade lövskog och i stället planterade gran och tall. Lagen har dock ändrats så att man nu måste ersätta ädla träd med nya plantor av samma slag eller ersätta den avverkade arealen med motsvarande areal av ädellöv någon annanstans på skogsmarken. Det är ur naturvårdssynpunkt ändå att föredra en för växtplatsen lämplig trädart, om man som markägare ska följa skogsvårdslagen och se till att minsta antal plantor per hektar erhålls efter angiven tid . Numera har markägaren större frihet att efter eget huvud bedriva skogsbruk, vilket torde vara till nytta för mångfalden. Naturlig föryngring tillämpas i allt högre grad, men det lämpar sig inte på så många gotländska mark- och naturtyper.

På södra Gotland har granen sitt sydligaste utbredningsområde, vilket beror på att vintertemperaturen sällan blir så låg som granen behöver för att invintra knopparna. Här lämpar sig lövskog framför gran.

/text och foto Bernt Enderborg