Att med sovsäck under bar himmel möta gryning och hav tillsammans med raukar är en upplevelse. Livet är inte bara skönt, det är vackert också.

Konstnärer har i alla tider fängslats av det gotländska ljuset. I gryning och solnedgång är magin starkast, raukarna kastar skuggor och tycks få liv. Gotlands själ är påtaglig. Besök gärna Gamle hamn, Bjärge eller Langhammars på Fårö en vacker solnedgångskväll.

Abrasionsvittnen = raukar
Från latinets abradere (skrapa bort) kommer ordet abrasion, som används om att kuster bryts ned genom vågor, tidvatten och strömmar. Genom nedbrytandet skapas ibland en lodrät abrasionsbrant (kliff eller klint) och framför den en abrasionsterass. Det som blir kvar på strandkanten kallas abrasionsvittnen.

Uppslagsverket (Bonniers) säger att ståtliga abrasionskuster bildas där vågorna möter lösa bergarter och är tillfinnandes exempelvis på västra Gotland, längs delar av den baltiska kusten, engelska kanalen (Dover, Normandie) och i södra Portugal.

På Gotland kallas den bergkant, abrasionsbranten, som är kvar efter havets istadiga nötning för klint, området framför (abrasionsterassen) kallas för pall, vid vars slut, pallkanten, djupen störtar nedåt.

Om du har missat vår karta för raukfält så finns den här.

/text Bernt Enderborg, illustration Lotta Ingelse