Förmodligen är varenda sten på Gotland vänd flera gånger, trots att de borde få frid. Så sa nämligen en gammal man när jag var barn. Han sådde sin lilla åker för hand med en sån där korg på magen, han brukade uppmana oss sorkar (gutamål för pojkar) att gräva upp råttor (sorkar på fastlandssvenska) och han var väl så gott som alltid glad - Sigfrid eller Siffen som vi sa.

Min far som odlade upp en del plockade mycket sten från åkrarna. Och det var väl det Siffen talade om när han sa: "lät staina fa frid" (låt stenarna få frid). Och kanske har samhället lugnat ner sig så pass mycket nuförtin att åtminstone somliga saker kan få frid.

Den i dag lilla ån som rinner mellan Gothem och Väte är fortfarande i ursprungligt skick på några ställen, men mestadels är den upprätad för att hälla vattnet av åkrarna så fort det låter sig göra. På vikingatiden var det nog ett långt mäktigare vattendrag som kunde transportera gods mellan kusten och centrala Gotland vid Romatrakten eller så, se Gutnaltinget - marknadsplats, varv.

Fotot är taget strax bredvid Pettasspång.

Siffen kunde förresten överraska rejält, trots att 60- och 70-talet så här i efterhand känns som fel århundrade för honom. I bastun frågade han en tonårig kompis om han hade fått tag i någon tjej. Jo, det hade han, kunde kompisen stolt meddelade.

- Dei jär väl någen skräcködlu sum yvalivt di tu saineste värskrigen.

/text och foto Bernt Enderborg