På Almedalsveckan är det många som framför sin mening. Jag går runt och pratar med folk och försöker sätta mig in i saker och ting så gott jag kan. På ett ställe blev jag kvar länge, och jag fick höra rysansvärda saker.

På ett papper står det: "I 135 kommuner har man startat och genomfört namninsamlingar, folkomröstningar och tagit andra initiativ inom barnomsorgen. Regeringen säger nej!"

Min första tanke är förstås att det är väl tryffelfeminister från Stockholm som säger en massa trevliga saker men ingen begriper. Men se, det är det inte alls det. Det är konkreta saker om valfrihet, enkla saker om familjeliv utan styrning ovanifrån, och som givetvis motverkas så mycket det bara går av politiker som själva helst av allt vill styra precis allting vi gör, får, tänker och vill.

En sån sak är valfrihet inom barnomsorgen. Vänsterpartierna som styr landet tycks ju veta bättre än föräldrarna hur ungarna skall ha det och uppfostras, och därför har de följdriktigt dragit in det bidrag som kvinnoorganisationen borde ha fått under motivering att det var för många män i styrelsen (två stycken).

- Svinaktigt!

Det är förstås ett uppror som inte alls passar in i den centralstyrda välfärdsmodellen. Skall folk bestämma själva, vad är det för dumheter?

För mer information om vad de sysslar med, se:

Föräldraupproret

haro

Mycket är förstås ekonomiska frågor. Men att de föräldrar som väljer själva att uppfostra sina barn och ta hand om dem så mycket det någonsin går, ekonomisk straffas, knuffas utanför det som kallas välfärdssystemen, är svinaktigt, sorgligt och djupt orättvist.

/text och foto Bernt Enderborg