Den 27 juli 1566 hade den dansk-lybska flottan efter en strid mot svenskarna ankrat på Visby redd för att reparera skador och begrava en adlig officer (adeln hade rätt att bli begravda i vigd jord på land, övriga sänktes). Det sägs att nordan bråkade med ankartågen och att amiralen Hans Lauridsen blev varnad för att ligga kvar, men svarade: "Det blir väl inte storm varje natt."

Havet blev svart. Orkanen vrålade avgrundsalarm på natten och ställde till en av de värsta katastroferna i Östersjöns historia. Elva danska örlogsskepp av största sorten, tre lybska dito och därtill en mängd småfartyg krossades till spillror mot Gotlands klippor. Bland de långt över tusen tillspillogivna liven fanns två danska och en lybsk amiral och tolv fartygschefer.

Ännu i dag kan man se det epitafium (minnestavla, bilden ovan) i Domkyrkan S:ta Maria i Visby som sattes upp över den lybske amiralen och borgmästaren Bartohlomeus Tinnapfel, som är begravd där. Han knäböjer vid Kristi kors medan havet rasar i bakgrunden, slingrande monster och skepp kastas hit och dit, som om havet och vinden leker med de storvulna maktdrömmarna.

- Havet gör som det vill.

Sportdykare har hittat ett och annat som kommer från flottan alldeles söder om Visby hamn: järnkanoner, kulor, musköter, husgeråd och annat sånt, rostiga järnklumpar. Det finns fortfarande grejer kvar där, men några större delar kommer inte att hittas eftersom starka strömmar, kraftiga vågor och isvintrar mal sönder allt i sin väg.

En liten undran: är det möjligt att Tinnapfel var med som skeppspojke 42 år tidigare då stora delar av Visby brändes ner av lybeckarna och gutarna gemensamt, se 1525 - vad hände egentligen?

/text och foto Bernt Enderborg