Det jag nu står i färd med att skriva är så omvärvt av isländsk mytologi att jag inte vet hur jag skall gå tillväga. Det handlar om ett offerberg och ett vintergrönt träd.

Ett vintergrönt träd

Strelow, prost i Medeltredingen, gav på 1600-talet ut Den Guthilandiske Cronica, Köpenhamn 1633, en utmärkt rolig bok för den som kan läsa snirklar, och där säger han: "Aar 1452, lod herr Ifuer Axelson flytte it Esketræ som stod paa Bahrebierg grönt, såväl om vinter som om sommer, kaldis endnu denne dag Bare Asken".



Ivar Axelsson hade ganska länge Gotland som pant eller förläning av den danske kungen. Det politiska läget i Norden är emellertid förvirrat vid tiden ifråga, riktigt vad han företrädde förutom sig själv är inte alltid gott att veta, t ex kan nämnas att Ivar var gift med en dotter, Margareta, till den trefaldigt svenske monarken Karl Knutsson Bonde och därtill var han Sveriges föreståndare ett tag; såväl Ivars som Margaretas vapen finns på västporten till S:ta Gertrud, på var sida av Gertrud själv.

Nåja, Ivar Axelsson flyttade av någon anledning den vintergröna asken in till det tämligen nybyggda Visborgs slott, säger Strelow, "men er strax efter visnet".



Så här ser det ut på toppen av det omkring 40 meter höga Baraberget i dag: ett litet bronsåldersröse, 23 meter i diameter, ungefär 1,5 meter högt, med ett träd uti.

- Står det inte en ask där till vänster?



Men det finns mera där uppe, bl a ett förhistoriskt gravfält och åtta runda stensättningar. Hela berget är vidare klassat som en fornborg då det löper en cirka 130 meter lång stenvall längs östra delen som är några meter bred på sina håll och upp till en halvmeter hög (den ser du inte mycket av). Nedanför berget låg en offerkälla som togs bort då vägen lades om på 1950-talet.


Bild från berget ner mot vägen till Bara ödekyrka.

Strelow fortsätter att berätta om offerberget och säger: "Oc paa samme sted formeentis stor helligdom att være, bleff opreist et stort Ege kors paa Bierget, til huilcket de giorde deris Offer, naar deris Faaer eller Fæ var bortkommen, oc strax skulde være kommet dennem tilhænde igen.

- Jag behöver inte översätta det där va? Läs högt om det känns krångligt.

Strelow avslutar med att säga att folk kom dit från många kyrksocknar och offrade, somliga penningar, somliga fem mark ved, somliga ett lispund, efter förmåga, vilket såldes till kyrkans behov - tvärs över vägen ligger nämligen en kyrka, det kan inte vara mer än 200 meter till kyrkan, som i dag dock är ruin och kallas Bara ödekyrka.

Vattenstuten

Marita Engberg Ekman berättar i en uppsats från Högskolan Gotland 1999, varifrån några av uppgifterna på denna sida kommer, att det enligt en av sägnerna om Offerberget finns en guldvagn inuti bronsåldersröset.

Det är dock inte var mans jobb att röva skatter ur de omkring 400 stora brönsåldersrösena som finns på Gotland, se t ex Drakskatten i Rute. För att dra upp guldvagnen ur röset så krävs, enligt berättelserna, två tvillingstutar (kastrerade tjurar) som fötts upp enbart på sötmjölk. Vid ett tillfälle så hade en bonde rätt förutsättingar, trodde han, så när stutarna var komna till ett års ålder gjordes ett försök. De kördes upp till röset och spändes för vagnen. Stutarna drog väl och hade kommit en bit, men då hördes en röst inifrån röset: "Vattnstuta orka intä!"

Det visade sig nämligen att en piga en gång hade tappat ett mjölkspann då hon skulle mata kalvarna, varför hon hade delat på mjölken och spätt på med vatten: "Vattenstutarna orkar inte".

Yggdrasil

Ovan nämndes ett vintergrönt träd och detta brukar ju vara Yggdrasil i vad som kallas den nordiska mytologin. Men de isländska sagorna, som är den enda källa vi har till kunskap om denna mytologi, var inte bekanta för Strelow som skrev om Offerberget 1633. Om så hade varit fallet, hade han nog gjort som dagens historieförfattare och satt till att citera isländska sagor så att man inte vet om man läser gotländsk eller isländsk historia. Strelow ger t ex inte, när han berättar om en av Nordens största fornborgar, Tors borg, dunderguden äran av denna jättelika fortifikation utan berättar i stället om en Sjörövartore. Här skall tilläggas att en nutida ortnamnsforskare anser att det är "uppenbart" att borgen fått sitt namn av guden Tor.

Strelow skriver dessutom att man hade ställt upp ett stort kors av ekträ, varför det förmodligen offrades till något kristet påfund av något slag - han visste helt enkelt inte någonting om nordisk mytologi. Och detta är väldigt märkligt, allra helst som han i sin bok berättar om händelser från 1000-talet, t ex Gotlands kristnande, som somliga forskare finner trovärdiga. Man kan tycka att han borde ha berättat om Oden, Tor, Freja och annat sånt, han är eljest berättarglad, men han visste helt enkelt inget om dessa gudar och denna mytologi, trots att han alltså refererar folkminnen sen vikingatiden.

En kort språklektion

Lite gotländska till avslutning: "dei haita esk, int ask".

Precis som danskarna så kallar vi inte trädsorten för "ask" utan vi säger "esk". Om en gute t ex säger att kan skall "ste u klapp eska" så betyder det inte att han på en stege skall klappa någon som heter Ester utan att han skall "åstad och klappa askar". Och det gör förresten guten genom att såga av upp till armstjocka grenar så att trädet antingen blir vackrare, änget ljusare eller fordom för att kreaturen skulle få vinterföda. Det där med att "klapp eska" är urgammalt.

Lite annat

Ett annat offerberg är Visbjerg i Garde socken, se också Hur mycket magi tål du, men historielöst folk håller på att av obegriplig anledning döpa om stället till Majbacken.

/text och foto Bernt Enderborg