Varifrån kommer pengar
Artiklar
Malin Lindqvist påstår i boken Gotland Vikingaön, Gotländskt Arkiv 2004, i artikeln De kommo långt i Aifur att ”Det präglade myntets värde var okänt för de nordiska handelsmännen. Priset angavs därför i mängden vägt silver, vilket kunde ske eftersom silverhalten var både enhetlig och hög”.
Men att handelsmännen kände till det präglade myntets värde är förstås självklart - de var lika klartänkta som vi – och det bevisas till och med av vad Ibn Fadlan säger, araben som träffade rus (gotländska handelsmän) på 900-talet, vilket också besynnerligt nog citeras lite längre fram i ovannämnda artikel: ”De betalade en hel dirham för en enda pärla”.
Att handelsmännen vägde silvret när de gjorde affärer hade nog bara med praktiska problem att skaffa. Det fanns ju inte bara en sorts mynt, några börser där växelkurser noterades fanns inte heller och ifall vikingarna använde inhemskt mynt så hette de inte dirhemer. Men att vikingarna vägde silvret, vilket ibland sägs vara en form av ekonomisk primitivitet, också hemmavid vet vi emellertid inte alldeles säkert. Det är förstås ytterst sannolikt emedan det var flera olika myntsorter i svang: Spillingsskatten, världens största vikingatida skatt, innehåller t ex 22 olika sorter, om jag räknat och förstått rätt; därtill skiljer över 300 år på det äldsta och det yngsta myntet. Det fanns helt enkelt inget annat vettigt sätt än att väga silvret; och inte heller nuförtin har vi ju några börser som håller reda på växelkurserna ända sen 1700-talet. Vad kostar 10 engelska engelska pund från 1863?
Men vi skall återgå till det riktigt stora problemet, nämligen varifrån kommer pengar, dvs vad är det som gör att en dirham är värd en dirham. Låt oss anta att du i affärer besökte Miklagård anno 993 och då kostade ett bröd en dirham. Förutom när du köpte bröd, då du använde slantens nominella värde, så intresserar du dig knappast för inflationen i Miklagård (dvs om du om två år senare måste betala två dirhemer för ett bröd). Genom köpet av brödet får du emellertid ett penningvärde på råvarorna i brödet, bakandet och försäljningskostnaderna. För en dirham har alltså en bonde varit villig att odla och sälja säd till brödet, mjölnaren har köpt, malt och sålt mjöl till bagaren, bagaren har köpt, bakat och sålt till handlaren, som har köpt av bagaren och sålt brödet till dig för en dirham. Värdet av slanten är alltså råvarorna och arbetet.
Det är inget problem för dig att komma hem och säga att ett bröd är värt en dirham. Hemmavid finns emellertid ingen fungerande marknad för en viss sorts slantar och inte heller finns det särskilt gott om slantar; somliga skulle till och med vara villiga att ge 10 bröd för en dirham. Men silver är en eftertraktad vara, bla som smycken. Om du i stället kan göra smycken av dina dirhemer så kan du få motsvarande 20 bröd för varje dirham. Eller om du låter en silversmed göra smyckena så får du 15 bröd. Och då har det överraskande nog visat sig att värdet av slanten är råvaran och arbetet, men inte som slant utan som råvara. Om det nu inte finns någon central makt som sätter dig i fängelse, hugger fingrarna av dig eller dylikt, för att du förstör mynten, varför skulle du då inte låta tillverka smycken av slantarna? Månne för att framtida historiker skulle säga att du inget begrep?
Ännu värre
Något som måste vara väldigt underligt för många är det här med guldmyntfot, dvs att pengars värde sätts i ett visst förhållande till vad guld är värt. Så gör man för att förhindra inflation eftersom guldets värde är stabilt. Förutom modern hantering med sedlar, guldreserv och dylikt, så innebär det faktiskt att du väger guld. Men att därför säga att det präglade myntets värde var okänt för svenska handelsmän senast 1931 är väl att ta i lite i överkant.
Men att handelsmännen kände till det präglade myntets värde är förstås självklart - de var lika klartänkta som vi – och det bevisas till och med av vad Ibn Fadlan säger, araben som träffade rus (gotländska handelsmän) på 900-talet, vilket också besynnerligt nog citeras lite längre fram i ovannämnda artikel: ”De betalade en hel dirham för en enda pärla”.
Att handelsmännen vägde silvret när de gjorde affärer hade nog bara med praktiska problem att skaffa. Det fanns ju inte bara en sorts mynt, några börser där växelkurser noterades fanns inte heller och ifall vikingarna använde inhemskt mynt så hette de inte dirhemer. Men att vikingarna vägde silvret, vilket ibland sägs vara en form av ekonomisk primitivitet, också hemmavid vet vi emellertid inte alldeles säkert. Det är förstås ytterst sannolikt emedan det var flera olika myntsorter i svang: Spillingsskatten, världens största vikingatida skatt, innehåller t ex 22 olika sorter, om jag räknat och förstått rätt; därtill skiljer över 300 år på det äldsta och det yngsta myntet. Det fanns helt enkelt inget annat vettigt sätt än att väga silvret; och inte heller nuförtin har vi ju några börser som håller reda på växelkurserna ända sen 1700-talet. Vad kostar 10 engelska engelska pund från 1863?
Men vi skall återgå till det riktigt stora problemet, nämligen varifrån kommer pengar, dvs vad är det som gör att en dirham är värd en dirham. Låt oss anta att du i affärer besökte Miklagård anno 993 och då kostade ett bröd en dirham. Förutom när du köpte bröd, då du använde slantens nominella värde, så intresserar du dig knappast för inflationen i Miklagård (dvs om du om två år senare måste betala två dirhemer för ett bröd). Genom köpet av brödet får du emellertid ett penningvärde på råvarorna i brödet, bakandet och försäljningskostnaderna. För en dirham har alltså en bonde varit villig att odla och sälja säd till brödet, mjölnaren har köpt, malt och sålt mjöl till bagaren, bagaren har köpt, bakat och sålt till handlaren, som har köpt av bagaren och sålt brödet till dig för en dirham. Värdet av slanten är alltså råvarorna och arbetet.
Det är inget problem för dig att komma hem och säga att ett bröd är värt en dirham. Hemmavid finns emellertid ingen fungerande marknad för en viss sorts slantar och inte heller finns det särskilt gott om slantar; somliga skulle till och med vara villiga att ge 10 bröd för en dirham. Men silver är en eftertraktad vara, bla som smycken. Om du i stället kan göra smycken av dina dirhemer så kan du få motsvarande 20 bröd för varje dirham. Eller om du låter en silversmed göra smyckena så får du 15 bröd. Och då har det överraskande nog visat sig att värdet av slanten är råvaran och arbetet, men inte som slant utan som råvara. Om det nu inte finns någon central makt som sätter dig i fängelse, hugger fingrarna av dig eller dylikt, för att du förstör mynten, varför skulle du då inte låta tillverka smycken av slantarna? Månne för att framtida historiker skulle säga att du inget begrep?
Ännu värre
Något som måste vara väldigt underligt för många är det här med guldmyntfot, dvs att pengars värde sätts i ett visst förhållande till vad guld är värt. Så gör man för att förhindra inflation eftersom guldets värde är stabilt. Förutom modern hantering med sedlar, guldreserv och dylikt, så innebär det faktiskt att du väger guld. Men att därför säga att det präglade myntets värde var okänt för svenska handelsmän senast 1931 är väl att ta i lite i överkant.
/text och foto Bernt Enderborg