Tunnvarpa i Hablingbo
Artiklar - Hablingbo - Nära - Karta
Om du kikar på delade tunnan ovan så lutar den lite bakåt. Det beror på att en habling har satt en "tunna", dvs han har kastat prick med en stenvarpa och satt den i tunnan.
Det är inte alldeles lätt att hiva iväg en sten på omkring fem kilo 20 meter och sätta den i en tunna. Det har en utvald skara i Hablingbo IK gjort i 40 år nu, men de sa utan omsvep att sporten som sådan kom från grannsocknen Fardhem.
Stenen måste upp i luften en bit. Nu är tallarna vid den gamla hockeyrinken i Hablingbo inte särskilt högväxta men det kräver sin man att kasta varpa en hel dag, även om det sker under särskilt gemytliga former och en och annan har en keps med skärm.
Gubbarna, old boys, får en lite kortare kastlängd, 15 meter. På bilden ser du varpan ungefär i sitt högsta läge. Janken satte en tunna.
Sorkarna (pojkarna och männen) kastar från 20 meter, och också detta kast av Thomas är en tunna. De skärpte till sig när de såg att jag stod och fotograferade, fem av sex kast i denna omgång var tunnor.
Men det är tungt. Berne tar i när han kastar och det viner om fingrarna på honom när han släpper varpan.
Varporna får mycket stryk och så länge det är görligt fixar man dem med padding; Rolle på bilden. Det är bara en utvald skara som får kasta tunnvarpa i påskatider i Hablingbo, och de känner varandra väl. På en lapp står förutom några vanliga namn också Berne, Perre, Roffa, Nanne, Tjappen, Nobby, Janken och Klys.
Se hur killen står som kastade varpan, och det kan ju inte bero på att den som sätter en tunna har att inta en omgång dryck ty drycken fås efter "tunnan". Det där ser man ofta, att kastarna lutar sig för att liksom styra varpan rätt, vad nu det kan bero på.
Anledningen till att jag råkade befinna mig på plats är killen till höger, Thomas, ty han uppvaktar min dotter och kastar varpa för Hablingbo; han ville åka och kika och hälsa.
Det slår mig då de äter en bit och bjuder på kaffe att vad jag ser just jämt är vad Gutasagan kallas suþnautar. Det finns nämligen ett organisationsschema för hur Gotland styrdes redan på vikingatiden. Störst var tinget för "land alt" (Gutnaltinget), därefter hade varje treding sitt (en tredjedel av Gotland, ordet Sudret är nog en sammandragning av Suder treding) och lokalt sägs:
"En smeri þing hafþu mindri blotan meþ fileþi. matj. Oc mungati. sum haita suþnautar. þi et þair suþu allir saman", dvs smärre ting hade mindre blot med mat och dryck, som heter "suþnautar" eftersom de kokade alla samman.
Det är Hablinge ting som sitter på bilden ovan och blotar mat och dryck. "Suþnautar" betyder inte supkalas, det var inget symposium, utan att man gemensamt kokade kalops. Och det är precis vad man gör ehuru kalopsen är utbytt mot sill och en macka.
Jag tror att det är Strelow som i sin historiebok om Gotland på 1600-talet skrev att gutarna brukade samlas för att tävla i idrottsgrenar som pärk, varpa, stångstörtning, haugstikel, spark bleistre, rövkrok och annat, se Gotländsk idrott. Anledningen till detta, säger Strelow, var att hålla ungdomen spänstig i händelse av krig.
Eftersom vi står på den gamla hockeyrinken så har hablingar en gång i världen spelat ishockey och då det är en fotboll på klubbmärket så har man sparkat boll, men nu är det bara pärk och varpa. De är bra på sina sporter, ett par av pärkkarlarna är överdjävliga som vi säger på Gotland.
I 40 år har hablingarna samlats för att kasta tunnvarpa och ha en dag tillsammans. Och trevligt är det, folk är trevliga, har glimten, skojar mycket, man känner sig helt enkelt som hemma. Dom dansar dock inget vidare, getabockarna:
Som underrubrik ovan skrev jag "Kultur sen vikingatiden" och det är förstås inte tunnvarpan, som bara är 40 år, men jag inbillar mig att ett blot inte behöver vara märkvärdigare än vad man hade för sig på idrottsplatsen i Hablingbo den 18 april 2014. Och för skoj skull kan jag också säga att i närheten av Hablingbo kyrka ligger ett åkerlapp som i gamla handlingar benämns tingsåkern, kanhända var det just där vi var; arkeologerna har förresten hittat varpor som är från stenåldern. Tunnvarpan i Hablingbo är kultur på riktigt.
- Det var roligt att hälsa på och vi tackar och bockar så fint vi kan, Thomas och jag.
Det är inte alldeles lätt att hiva iväg en sten på omkring fem kilo 20 meter och sätta den i en tunna. Det har en utvald skara i Hablingbo IK gjort i 40 år nu, men de sa utan omsvep att sporten som sådan kom från grannsocknen Fardhem.
Stenen måste upp i luften en bit. Nu är tallarna vid den gamla hockeyrinken i Hablingbo inte särskilt högväxta men det kräver sin man att kasta varpa en hel dag, även om det sker under särskilt gemytliga former och en och annan har en keps med skärm.
Gubbarna, old boys, får en lite kortare kastlängd, 15 meter. På bilden ser du varpan ungefär i sitt högsta läge. Janken satte en tunna.
Sorkarna (pojkarna och männen) kastar från 20 meter, och också detta kast av Thomas är en tunna. De skärpte till sig när de såg att jag stod och fotograferade, fem av sex kast i denna omgång var tunnor.
Men det är tungt. Berne tar i när han kastar och det viner om fingrarna på honom när han släpper varpan.
Varporna får mycket stryk och så länge det är görligt fixar man dem med padding; Rolle på bilden. Det är bara en utvald skara som får kasta tunnvarpa i påskatider i Hablingbo, och de känner varandra väl. På en lapp står förutom några vanliga namn också Berne, Perre, Roffa, Nanne, Tjappen, Nobby, Janken och Klys.
Se hur killen står som kastade varpan, och det kan ju inte bero på att den som sätter en tunna har att inta en omgång dryck ty drycken fås efter "tunnan". Det där ser man ofta, att kastarna lutar sig för att liksom styra varpan rätt, vad nu det kan bero på.
Anledningen till att jag råkade befinna mig på plats är killen till höger, Thomas, ty han uppvaktar min dotter och kastar varpa för Hablingbo; han ville åka och kika och hälsa.
Det slår mig då de äter en bit och bjuder på kaffe att vad jag ser just jämt är vad Gutasagan kallas suþnautar. Det finns nämligen ett organisationsschema för hur Gotland styrdes redan på vikingatiden. Störst var tinget för "land alt" (Gutnaltinget), därefter hade varje treding sitt (en tredjedel av Gotland, ordet Sudret är nog en sammandragning av Suder treding) och lokalt sägs:
"En smeri þing hafþu mindri blotan meþ fileþi. matj. Oc mungati. sum haita suþnautar. þi et þair suþu allir saman", dvs smärre ting hade mindre blot med mat och dryck, som heter "suþnautar" eftersom de kokade alla samman.
Det är Hablinge ting som sitter på bilden ovan och blotar mat och dryck. "Suþnautar" betyder inte supkalas, det var inget symposium, utan att man gemensamt kokade kalops. Och det är precis vad man gör ehuru kalopsen är utbytt mot sill och en macka.
Jag tror att det är Strelow som i sin historiebok om Gotland på 1600-talet skrev att gutarna brukade samlas för att tävla i idrottsgrenar som pärk, varpa, stångstörtning, haugstikel, spark bleistre, rövkrok och annat, se Gotländsk idrott. Anledningen till detta, säger Strelow, var att hålla ungdomen spänstig i händelse av krig.
Eftersom vi står på den gamla hockeyrinken så har hablingar en gång i världen spelat ishockey och då det är en fotboll på klubbmärket så har man sparkat boll, men nu är det bara pärk och varpa. De är bra på sina sporter, ett par av pärkkarlarna är överdjävliga som vi säger på Gotland.
I 40 år har hablingarna samlats för att kasta tunnvarpa och ha en dag tillsammans. Och trevligt är det, folk är trevliga, har glimten, skojar mycket, man känner sig helt enkelt som hemma. Dom dansar dock inget vidare, getabockarna:
Som underrubrik ovan skrev jag "Kultur sen vikingatiden" och det är förstås inte tunnvarpan, som bara är 40 år, men jag inbillar mig att ett blot inte behöver vara märkvärdigare än vad man hade för sig på idrottsplatsen i Hablingbo den 18 april 2014. Och för skoj skull kan jag också säga att i närheten av Hablingbo kyrka ligger ett åkerlapp som i gamla handlingar benämns tingsåkern, kanhända var det just där vi var; arkeologerna har förresten hittat varpor som är från stenåldern. Tunnvarpan i Hablingbo är kultur på riktigt.
- Det var roligt att hälsa på och vi tackar och bockar så fint vi kan, Thomas och jag.
/text och foto Bernt Enderborg