Visbjerg med fornlämningar från brons- och järnålder i Garda socken är enligt mitt tycke ett alldeles lagom ställe. Det finns en tingshög från bronsåldern, en trojaborg, lite gravar, en offerkälla, ett underbart änge i närheten och slipskårestenar alldeles nedanför backen.

Ordet "vi" sägs betyda att det har funnits ett offerställe på platsen, allra vad gäller Visby, delen "bjerg" i Visbjerg betyder förstås berg. Platsen heter Offerberget.

I dagligt tal kallas emellertid Visbjerg för Petarve backe, eller Petabacke, ty delar av backen tillhör gården Petarve längre neråt vägen, där man bl a har hittat bildstenar. På Länsstyrelsens informationsskylt står det dock att det hela kallas Majbacken, ett namn jag emellertid aldrig hört förut trots att jag är född och uppvuxen omkring två km från högen. Att Länsstyrelsen skrivit detta beror på att Johan Kraft kallar högen för Majbacken i Fornvännen 1977 och Gotländskt Arkiv 1983 samt att det förstås är det överdrivna ortnamnet Visby som skall vara "viet" på Gotland (på riktigt är det relativt gott om vi-namn, t ex Visne ängar någon mil bort). Och kanske skall jag tillägga att det finns en liknande gravhög i Elleskogen också, någon kilometer från Visbjerg, men den får du hitta själv.


Bilden visar bronsåldersfynd som gjorts på Visbjergsbacke, som G.A. Gustafson kallar området i Svenska Fornminnesföreningens tidskrift 1887, s 220. Det har i en örgrop, säger han, gravar förmodligen, gjorts fynd av två sådana större ringar med en diameter om 15,5 cm, halsringar månne - under bilden visas hur de ihopknäpptes med en "föga synlig nit". De är några tusen år gamla.

Fyndet redovisas i Kongl. Vitterhets Historie Antiqvitets Akademins Månadsblad, nionde åtgången, som hade en sammankomst den 4 maj 1800. Där sägs under p 27., inlösta fornsaker, mynt och medaljer):"En större bronsring, f. i Visbjergsbacke, Garda sn, Gotl. Inv. 6537." De inlösta fynden är mestadels från Gotland.



Offerbålet förläggs nuförtin med utsikt över Bolarvedalen.

I Boken om Garda står att backen fordom kallades för Visbjerg, och så bör det vara; Johan Kraft redovisar detta men använder likväl namnet Majbacken - ett namn som är en modern skrivbordsprodukt och skall förpassas till historiens skräphög.



Alldeles nedanför tingshögen vid Visbjerg ligger en synnerligen vacker Trojaborg, att springa i cirklar för att ta sig till mitten, men det sägs att den gjord på 1800-talet, av en skollärare, varför den alltså egentligen inte hör hemma på något så magiskt som Visbjerg. På andra sidan av högen återfinns några gravar.



Fotot är taget ovanpå tingshögen mot öster där solen går upp, och det av en speciell anledning, ty där finns en stenkantad väg; det är svårt att se i grönskan, men på sidorna leder små murar upp på högen, se Hur mycket magi tål du.

Adam av Bremen lämnar ju som bekant en liten notis om asatemplet i Uppsala, fantasirikt värre, och Olaus Rudbeck går ett steg till ty i hans skrifter finns också en bild av byggnaden. Numera menar man väl mer eller mindre att Svearikets vagga vaggade i Tosteryd härad, nej visst ja, Västergötland. Och bl a överingenjörn Mac Key menar så, och på hans teckning av asatemplet vid Kullsjön i Hornborgabygden återfinns en likadan stenkantad väg som på tingshögen vid Visbjerg. Nu menar vi förstås inte att Svearikets vagga återfanns på Gotland, nåt sånt är vi inte intresserade av, behåll den.

Visbjerg, som Länsstyrelsen av dumhet försöker döpa om till Majbacken, är ett ställe där tankarna vaknar, man kliar sig på hakan och undrar vad i hela fridens namn folk har haft för sig. Det är inte gigantiskt, inte välbesökt och upptrampat, utan Visbjerg är helt enkelt forntiden som alltför sällan besöks. Och som sagt, ortsbefolkningen välkomnar fortfarande sommaren med en ordentlig brasa på Visbjerg - saker och ting håller i sig.

/text och foto Bernt Enderborg