Alldeles i början av vägen från Fole till Hejnum ligger något som enligt en informationsskylt sägs vara en forntida väg. Texten på skylten börjar rätt roligt. Som rubrik används "Forntida väg" varefter första meningen påstår att: "Här börjar en väg som på 1600-talet förband Ausarve i Fole med Grausne i Lokrume".

En forntida väg som på 1600-talet... - Tja, vad vet jag om sånt.

Något hundratal meter upp efter vägen ligger stenröset på bilden ovan, några gravar i närheten. Fortsätter man vägen fram drygt två kilometer så säger skylten att (jag gick inte hela vägen) man snart kommer ut på blankslitna hällar med ett par murgröneklädda gravar. Alldeles innan man är framme vid Lokrume säger skylten vidare att det ligger en kluven sten som "nyfikna bönder" har låtit klyva för att de trodde att det fanns guld inuti.

Det är nämligen så att om man drar till stenen så avger den ett metalliskt ljud (den sjunger eller sanglar) och på ytan finns små gropar som man kallar skålgropar eller älvkvarnar; informationsskylten fastslår utan vidare att stenen har använts vid den forntida kulten.

Men det är alltså att stenen "sanglar" och de små groparna som enligt Länsstyrelsen har gjort att de dumma bönderna i Fole och Lokrume trodde att det fanns guld inuti den, varför den klövs och de fick stå där med länstyrelselång näsa.

Det är tur att alla på Gotland nu för tiden vet att guldstenar inte sanglar.



Hela hagen är kring röset full av stenar hit och dit, några gravar, ett större röse till, flyttblock från inlandsisen, och det är näppeligen lätt för en amatör att se vad som är vad. Men folk har nog bott på eller i närheten av backen omkring 4.000 år varför allting förmodligen är kringkastat ett antal gånger, allra helst i vår moderna tid med företagsamt folk, baklastare och grejer.

/text och foto Bernt Enderborg