Gotlands uppkomst

Det brukar sägas att det är två saker man måste ha kläm på för att förstå Gotlands uppkomst: Silurperioden och den senaste Inlandsisen.

Gotland skapas

Gotland skapades bevisligen i havet. Och förr hade man problem med att förstå det där, ty berggrunden är full av fossil som inte kan leva i Östersjöns kalla vatten. I början av 1900-talet anade tysken Alfred Wegener sammanhangen, men inte förrän på 1960-talet fanns en utvecklad teori om att de olika kontinenterna ligger på gigantiska plattor som flyter ovanpå jordens innanmäte. Alltsammans blev därmed lättare att förstå - kontinentaldriften besvarade frågorna.

Under den ofantligt långa silurperioden, som började för 400 miljoner år sedan, låg Gotland ungefär vid ekvatorn - varmt, grunt hav. Det fanns ännu inte landdjur, inga dinosaurier, utan fisk och djur och växter i havet. Under perioden samlades stora mängder av sand, ler- och kalkslam på botten, som småningom hårdnade till märgelskiffer. Efter dem bildades olika slags kalksten och sandsten; sandsten förekommer bara på sydligaste Gotland. Dessa bergarter är emellertid ofta täckta av ännu yngre kalkstenslager, som ligger i öppen dager på stora delar av ön.



När bergarterna bildades levde förvånande mängder av lågtstående djurformer i det ljumma havet. När djuren dog inbäddades deras hårdare delar (skal och skelett) i bottenslammet, varefter de förstenades till s.k. petrifikater, som ju kan hittas i mängder på Gotland. Av sådana förstenade djur känner man till omkring 1.500 olika arter, t ex trilobiter (utdöda kräftdjur), bläckfiskar, musslor, snäckor, koraller, havsliljor och armfotingar. Man också funnit förstenade lämningar av lågt stående fiskar, skorpionarter m.m. Även förstenade växter från denna tid förekommer, men endast s.k. kalkalger.

Raukar

Raukar som mestadels består av sjöliljor utgör helt enkelt de hårdare delarna av de rev som bildades under perioden Silur och som istiden inte knuffat bort.

Istiden

Från tidsrymden efter silur har just inga spår av bergarter bevarats. Först under den s.k. kvartärperioden, som ligger vår tid ganska nära, har man funnit en del avlagringar. Dessa kom till under den senaste istiden (började för cirka 70.000 år sedan och issmältningen började ungefär 55.000 år senare) då hela norra Europa var beklätt med ett flera hundra meter tjockt istäcke. Under ismassan bildades avlagringar, främst den s.k. pinnleran, som i dag täcker stora delar av den gotländska berggrunden och utgör öns vanligaste marktyp.

Den väldiga ismassan gled sakta framåt som nutida skridjöklar och förde med sig större och mindre stenar, som här och var har ristat djupa räfflar i berggrunden. Många stora stenar sprängdes i bitar under 1800- och 1900-talet, men Bastustain i Rone och Silverstain i Lojsta är två jätteblock som ännu ligger kvar (stain = sten).

När isen för omkring 15 000 år sedan sakta drog sig tillbaka mot norr, var Östersjön en insjö som kallades Baltiska sjön med sött vatten där isberg rimligen bör ha seglat kring. Att Gotland befann sig helt under vatten kan ses tydligt eftersom Baltiska sjön har kastat upp strandvallar på öns högsta punkter.

/text och foto Bernt Enderborg