Tjaukle
Platser - Viklau - Nära - Karta
Tjaukle är ett underbart ställe i Viklau, perfekt för en solig picnic i grönskan. En liten å simmar fram, kalvarna kesar och dansar galopp. Det är allt bra gudagott att vara!
Men det är svårt att förklara, och det är rätt stort. En liten dammig grusväg, antingen från Viklau eller från Vänge, kräver nån kilometer innan porten öppnas. Gotland förknippas vanligen med raukar, stränder och meditativa landskap på norr, men det finns mycket annat. Man kan gott undra, förresten, vad Israel Kolmodin skulle ha tyckt, han som skrev Den blomstertid nu kommer med inspiration från Hångers källa i Lärbro, om han hade hittat till Tjaukle i dag.
Fotot visar bron som går över ån vid Tjaukle och är taget från Vängehållet (om nu inte nerfarten ligger i Guldrupe).
För den som är intresserad av fornlämningar så ligger det sådana längs vägkanterna lite här och var, ty det är gott och väl en kilometer ner i skogen innan man ser parkeringen och bron.
En och annan öppen plats finns i Tjaukle och även mycket stora sällskap kan sitta samman runt medhavda kaffekorgar. Det är sköna gräsplattar och själen saktar ner och begrundar tillvaron. För den som har ögon för sånt vilar Guds godhets rikedom överallt, och för de som inte har det så är området utomordentligt naturskönt.
Den lilla ån slingrar sig fram genom hela Tjaukle. Den är inte upprätad, effektiviserad utan just så tilltalande som en liten å bör vara. På ett och annat ställe är det lite djupare varför man bör hålla ett öga på ungarna.
Det är egentligen konstigt att något så litet kan vara så storslaget.
Det är förstås någon som håller ett vakande öga på Tjaukle och ser till att det är så vackert som det är. Man gläds i stunden över storverket, men ägnar förmodligen för lite tanke på det arbete som har lagts ner tillsammans med de egna tankarna i ensamhet.
Jag kan inte begripa annat än att det finns någon fast som ett berg som har skapat och håller efter Tjaukle. Heder åt den mannen!
Tjaukle är vackert, och efter ett litet ögonkast ut i skogens dunklare vrår ser man också Gotlands glädje över att inte behöva sjunka nattetid.
Vitsippor en miljard!
Men det är svårt att förklara, och det är rätt stort. En liten dammig grusväg, antingen från Viklau eller från Vänge, kräver nån kilometer innan porten öppnas. Gotland förknippas vanligen med raukar, stränder och meditativa landskap på norr, men det finns mycket annat. Man kan gott undra, förresten, vad Israel Kolmodin skulle ha tyckt, han som skrev Den blomstertid nu kommer med inspiration från Hångers källa i Lärbro, om han hade hittat till Tjaukle i dag.
Fotot visar bron som går över ån vid Tjaukle och är taget från Vängehållet (om nu inte nerfarten ligger i Guldrupe).
För den som är intresserad av fornlämningar så ligger det sådana längs vägkanterna lite här och var, ty det är gott och väl en kilometer ner i skogen innan man ser parkeringen och bron.
En och annan öppen plats finns i Tjaukle och även mycket stora sällskap kan sitta samman runt medhavda kaffekorgar. Det är sköna gräsplattar och själen saktar ner och begrundar tillvaron. För den som har ögon för sånt vilar Guds godhets rikedom överallt, och för de som inte har det så är området utomordentligt naturskönt.
Den lilla ån slingrar sig fram genom hela Tjaukle. Den är inte upprätad, effektiviserad utan just så tilltalande som en liten å bör vara. På ett och annat ställe är det lite djupare varför man bör hålla ett öga på ungarna.
Det är egentligen konstigt att något så litet kan vara så storslaget.
Det är förstås någon som håller ett vakande öga på Tjaukle och ser till att det är så vackert som det är. Man gläds i stunden över storverket, men ägnar förmodligen för lite tanke på det arbete som har lagts ner tillsammans med de egna tankarna i ensamhet.
Jag kan inte begripa annat än att det finns någon fast som ett berg som har skapat och håller efter Tjaukle. Heder åt den mannen!
Tjaukle är vackert, och efter ett litet ögonkast ut i skogens dunklare vrår ser man också Gotlands glädje över att inte behöva sjunka nattetid.
Vitsippor en miljard!
/text och foto Bernt Enderborg